Jag följer hennes lille son med spänning när han ska ”hoppa ner för ett av Stockholms farligaste stup”, som egentligen är en minimal leksakslåda. Eller hur hon i en video drillar tvååringen att säga ”mamma är bäst” då han med en lite förvirrad blick samtidigt försöker skopa i sig spagetti med sked.
Den här kvinnan är rent ut sagt skitrolig. Att följa henne är som att vinna i TP och få nytt jobb på samma dag. Man blir upprymd på ett så där härligt sätt som bara vi stalkers förstår. Man vill visa alla hennes uppdateringar för sina kompisar och övertala dem att också följa henne.
Men innan det här börjar låta riktigt creepy så kan jag meddela att jag har liknande känslor för flera andra på mitt Instagram- och Facebookflöde.
Jag har även en manlig bekant som jag är väldigt förtjust i på sociala medier. Det är en hårdrockarkille med massa tatueringar och piercingar. Han brukar plita in lite hjärtan här och där när han beskriver exempelvis ett tv-spel han verkligen gillar, eller så skriver han gosiga kommentarer med KRAM och hjärta hjärta på sina lika tatuerade kompisars statusar. Det är bara så grymt kul. Jag får småfnissa varje gång och vill knacka personen bredvid mig i kön på axeln bara för att få visa någon.
Eller businesskillen med ett jobb inom en stor och allvarlig myndighet som ber om hårtips som avslutas med några hjärtan eller lägger upp bilder på sina barns omedvetet sexuellt utmanande konstskapelser från skolan. Det är självdistans på flera nivåer och helt enkelt en konstform att vara så där ironiskt tokrolig på bara ett par rader med eventuellt tillhörande bild. Ofta lyckas inte ens våra mest kända komiker.
Förutom Mark Levengood. Han lyckas varje gång. Som när han lägger upp en supersmajlande bild på sig själv tillsammans med en cool solglasögonklädd kille i 20-årsåldern och skriver ”Trodde jag tog en bild med Samir. Blev glad. Fast tydligen är det Eric Saade. Blev ännu gladare”. Och man vet att han med all säkerhet misstog sig på riktigt. Det är ju helt fantastiskt skojigt. Jag vill vara Mark Levengood. Jag vill också prata finlandssvenska, ha en kanin som heter Pepsodent och lägga upp norra Europas roligaste Facebook-statusar.
Eller så vill jag bli som mina andra Facebook-idoler. Som en tuff och proffsig man i 40-årsåldern, som jag inte följer eller är vän med, men han gillar allt. Allt i hela världen. Jag ser hans framfart på fejjan cirka åttiotvå gånger per dag då han lajkar allt från goa lussekattsdegar kring juletid till okända människors semesterbilder från Italien. Det är ju fantastiskt att helt ohämmat duscha människor med sin gilla-kärlek i en takt som hade gett vem som helst musarm. Så störtskönt att man bara vill krama karln.
Jag önskar jag kunde vara lite mer som han.
Men nu har jag faktiskt inte tid att skriva den här krönikan längre, för jag måste gå in och kolla om mina Facebook-idoler har lagt upp några nya bilder. Ha det bra, hej!