Och vi lyder, faktiskt, vi närmar oss scenen – inte med sådana där obekvämt masande steg som brukar förekomma vid de tillfällen då artister behöver övertala sin publik att agera lite mer entusiastiskt, utan mer som om det vore en ännu inte påpekad självklarhet glider vi sakta mot staketet. Någon rusning uppstår inte, då publiken är långt ifrån så stor som den borde vara, men de som är här är här för att lyssna.
På sätt och vis är det därför en fördel att spelningen är relativt tidigt förlagd, eftersom ingen öltältsfylla ännu märks på festivalområdet, men samtidigt hade det kanske varit ännu bättre om det hela utspelat sig vid en tidpunkt som gränsade på att vara nattetid. Anna Järvinens vackra, ärliga, avslappnade och välskrivna låtar hade nämligen gjort sig kanske ännu lite bättre i en mer mörklagd miljö. Nu blir det ju inte så värst mörkt här på sommaren, men det hade varit trevligt att vänta på den lilla mysbelysning vi erbjuds.
Efter ungefär halva spelningen är det dags för Äppelöga, från 2009 års Man var bland molnen, och plötsligt dyker ett munspel upp i Järvinens hand. Versionen som framförs är betydligt mer upptempo-svängig än resten av materialet – men det stör absolut inte helhetsintrycket, utan nyanserar de försiktiga balladerna perfekt.
Äppelöga utgör också en av spelningens höjdpunkter, tillsammans med det utdragna, tremolodrivna gitarrsolo Reine Fiske spelar i Kom hem, den sista ordinarie låten, och det riffbaserade extranummer som låter fantastiskt bra, trots att jag redan hunnit gå en bit ifrån Hamnscenen. Låten är mig inte bekant, men den förkastar definitivt alla de tankar jag under konsertens gång haft om att Anna Järvinen är en artist som hade gjort sig bättre i en mer intim lokal. Med nummer som detta sista skulle hon nämligen kunna fylla hur stora arenor som helst.