ANNA & ADAM

När Adam Björkman var åtta månader och barnmorskan på barnavårdscentralen skulle göra ett hörseltest, ett så kallat Boel-test, reagerade Adam inte alls på de ljud bjällrorna gav ifrån sig. Vid ett års ålder fick han sin diagnos: ? Vi fick veta att Adam i princip var helt döv. Det var en chock, vi hade ju inte misstänkt något alls. Första tanken var ?jaha, han kommer aldrig att kunna gifta sig, skaffa barn, flytta hemifrån ...?, säger mamma Åsa. Redan samma dag ringde hon till en bekant som jobbar vid pedagogiska hörselenheten och han lugnade familjen med att detta inte var slutet på livet ? även hörselskadade barn utbildar sig, spelar hockey, har kamrater. ? Via pedagogiska hörseleneheten fick vi omedelbart kontakt med Fyren ? dagiset för döva och hörselskadade barn. Dessutom ordnade de så hela familjen fick gå teckenspråkskurser vid dövskolan i Härnösand, berättar Åsa och säger att familjen länge var inställd på att tvingas flytta till Härnösand eftersom Adam ansågs vara så gravt hörselskadad att teckenspråket skulle bli hans första språk och dövskolan därför det enda skolalternativet. Viktigt att träna teckenspråket Det visade sig dock senare att han vid den stora undersökning i ettårsåldern haft vätska i mellanörat som gjorde att testet inte blev helt tillförlitligt. Adam är visserligen gravt hörselskadad, men hör hjälpligt med hörapparater. Som en konsekvens av diagnosen sattes Adam på dagis för döva och hörselskadade barn. Strax därefter fick även storasyster Anna börja på Fyrens daghem i Luleå. Det var viktigt att också hon fick träna sig i teckenspråk nu när familjen hade ett barn med hörselnedsättning. ? Efter ett tag sa personalen på dagiset att vi nog borde kolla upp Annas hörsel också, säger Åsa och berättar att dagisfröknarna noterat att Annas rumsuppfattning inte var som den skulle. Hon kunde visserligen höra ljud, men inte härleda varifrån det kom. ? Med facit i hand är mönstret lätt att se. Visst var det ju så att när Anna ropade ?mamma!? och jag svarade så fortsatte hon ropa på mig tills jag talade om i vilket rum jag befann mig. Hon kunde inte höra var ljudet kom ifrån. Anna och Adam sitter vid frukostbordet mittemot varandra, gröten är snart uppäten och taxin kommer om en halvtimma. Vid en första anblick och under ett lugnt samtal runt bordet är det svårt att upptäcka att syskonen är hörselskadade. Det är bara hörapparaterna som skvallrar om deras handikapp. Syskonen berättar entusiastiskt om skolan, om kompisar och om sina fritidsintressen. ? Anfall är bästa försvar, förklarar mamma Åsa med ett leende och menar att det är lättare att prata än att höra. Dessutom är barnen duktiga på att läsa av läpparnas rörelser. Taxin på väg Klockan är 07.30 ? taxin står utanför huset på Skurholmen och väntar, nu gäller det för barnen att snabbt, snabbt borsta tänderna och samla ihop det de ska ha med sig till skolan. Mamma vinkar från dörren, pappa följer barnen till bilen och ser till att de blir ordentligt bältade. Adam lägger ned innebandyklubban vid sina fötter och förklarar att han tränar innebandy en gång i veckan och under varenda rast på skolan. ? Jag tycker det är så jädra kul, säger Adam med eftertryck. I vanliga fall hämtas Annas kompis och klasskamrat Lina upp innan färden går vidare men just denna vecka är Lina bortrest. Därför är nästa anhalt korsningen vid Gäddviksbron, dit Hilda Malmström kommer från Bälinge i en annan taxi. ? Jag brukar låna Hildas gameboy, berättar Anna. ? Anna och Lina brukar sitta och skratta hela vägen, säger Adam och skakar på huvudet. Själv tycker han att det är tråkigt att sitta i taxin nästan en hel timma på morgonen. ? När vi åker hem brukar jag sova, det är bättre, säger han och släpper in Hilda i taxins baksäte. Anna och Hilda bytlånar varandras gameboyspel, de småpratar och tar av sig sina hörapparater för att jämföra dem. ? Man får välja om man vill ha pärlor eller glitter i dem. Jag har en rosa hörapparat och en röd, båda har pärlor, visar Anna. Adams hörapparater är helblå, Hilda har glitter i sina. ? Vet du, en gång var det en pojke i trean som sa ?jävla dövis? till mig. Bara för att jag är hörselskadad. Men det är bara två som varit dumma med mig, berättar Adam. Anna har aldrig blivit retad för sina hörapparater men hon säger att många är nyfikna och undrar vad det är hon har i öronen. I klassen är det förstås ingen som undrar, alla klasskamrater har ju själva en eller två hörapparater. Kraftig ringsignal När taxin efter en knapp timmes biltur rullar in på skolgården skyndar Anna iväg till sina kamrater i den ena skolbyggnaden, Adam kilar in i sin korridor och hänger av sig ryggsäcken, han vill hinna spela lite landhockey. En stund senare förkunnar en kraftig ringsignal att rasten är slut. Adam går till sitt klassrum, lagkamraterna till sitt. Adam är nämligen den enda eleven i hörselskolans förstaklass. Klassrummet är försett med teleslinga och en dosa som fångar upp alla ljud och leder dem in i Adams hörapparat. Klassrummet är möblerat med ett ovalt bord istället för traditionella bänkar. På väggen hänger en affisch med det svenska teckenspråksalfabetet, i övrigt ser det ut som vilket klassrum som helst. ? Undervisningen är densamma som i alla landets ettor, det är de tekniska hjälpmedlen som skiljer sig åt plus att jag förstås tänker på att tala tydligt, att inte prata med ryggen vänd mot Adam medan jag skriver på whiteboarden och att jag ofta använder stödtecken när jag pratar. Dessutom är grupperna betydligt mindre i hörselklasser än i vanliga skolklasser, berättar Adams fröken Anette Lidman. Gemensam undervisning Eftersom Adam är ensam i sin klass har man funnit en egen lösning som Adam och hans föräldrar är väldigt nöjda med. Det är dessutom en lösning som gynnar både hörselklassen och skolans andra etta. Sex barn från den hörande ettan, som har 22 elever, deltar i svenska- och matteundervisningen tillsammans med Adam. På så vis får den hörande ettan chans att jobba i mindre grupper, och Adam får flera klasskamrater och goda vänner. Just i dag ska barnen jobba med svenska, först går de igenom läsläxan, sedan får de skriva egna sagor ? något som Adam tycker är jättekul. Han visar den färdiga sagan med text och bilder som han gjort själv, Trollet och prinsessan, innan han koncentrerat jobbar vidare med en ny berättelse som handlar om en häxa. Utbildade specialpedagoger Storasyster Anna, som går trean i hörselskolans 3-4:a, jobbar den här morgonen med matte. I klassrummet sitter 12 elever, alla hörselskadade, och de har två lärare. ? Vi har valt att ha en sammanslagen 3-4:a för att barnen fungerar så bra tillsammans socialt. Egentligen är 12 elever för många för en hörselklass, därför delar vi dem ofta i mindre grupper, säger Karin Stenlund, en av Annas fröknar. Hon har, liksom de flesta av hörselskolans lärare, gått både grundskollärarutbildningen och en treårig vidareutbildning för specialpedagoger med inriktning mot döva och hörselskadade. Längst bak i klassrummet sitter några av eleverna och skriver på datorer. Anna hjälper bänkkkamraten Joakim Berglund med en klurig uppgift, några av tjejerna viskar hemlisar och fnissar med varann. Emellanåt får någon av fröknarna hyssja ner eleverna: ? Nu låter ni alldeles för mycket! Dagens andra lektion, som är teckenspråksundervisning, har syskonen Björkman tillsammans. Här gäller det att komma ihåg att bara kommunicera med det tysta teckenspråket. Läraren Kristina Jonsson berättar att teckenspråket är viktigt för alla hörselskadade barn, det kan vara ett komplement till det talade språket men för en del barn, vars hörsel gradvis försämras, kan det också komma att bli förstaspråk så småningom. Vid hörselskolan i Öjebyn går dock bara de elever som har svenska som förstaspråk och klarar sig med tekniska hjälpmedel. Är man helt döv är det dövskolan i Härnösand som gäller. Där gick Kristina Jonssons egen dotter u