Den hausse som senare uppstod var ingalunda självklar.
Jan-Olof Hedström, tidigare länsråd, chef för Bergsstaten och numera rådgivare i gruv- och mineralfrågor, berättar om första energikrisen 1973-1975 och att gruvor i Sverige lades ner. Det såg inte ut som om Sverige skulle hämta sig.
Och på 1990-talet reagerade länsstyrelsen i Norrbotten, kommuner samt branschen över hur prospekteringen i landet lagts ner. Då kan det ju inte bli något, trots förutsättningar.
Ny metoder utomlands
- Sverige är ju ett gammalt gruvland, här finns säker och bra lagstiftning och kunskaper, reflekterar Jan-Olof Hedström.
Han konstaterar att LKAB och Boliden då var nöjda med vad de hade.
- I andra nationer utvecklades samtidigt mekanisering och nya prospekteringsmetoder, konstaterar Hedström.
Utländska krafter
Så gick Sverige med i EU. Lagar och regler ändrades, det blev lättare för utlänningar att agera i landet. Det kom att satsas på prospektering i hög grad via utländska krafter. Northland är ett exempel.
Jan-Olof Hedström får frågan om svenska intressen missat tillfällen på grund av avvaktan.
- Nog kan det hända att vi haft fler gruvor, säger han. Men nu är det många företag som prospekterar, 40-50 procent är svenska företag och medan de utländska är stora är de svenska små, med begränsade resurser, utvecklar han.
Av de större finns LKAB och Boliden. Att LKAB tidigare var nöjt med vad bolaget hade kan han förstå, däremot kunde Boliden ha tittat mer bortom Västerbotten, anser han.
Rädda nej-rörelser
Politikerna kunde ha gjort mer under den tid prospekteringen var kall. I debatten har slutsatsen att "gruvor är dåtid" förekommit men det är inte där skon klämmer, menar Jan-Olof Hedström.
- Jag tror att regeringarna varit ängsliga. De har varit rädda för den politiska rörelse som uppstår där man säger nej. Det tror jag gruvministrarna haft i bakhuvudet, till skillnad mot Finland som alltid varit mera framåt.
Likväl är läget att det kommer att öppnas fler gruvor än de nu mest omtalade kommande projekten, bedömer Jan-Olof Hedström.