24-åriga Angelica Åsell från Luleå är en av de covid-19-patienter som vårdats vid Sunderby sjukhus under april månad.
– Det började som en förkylning, med feber och hosta. Febern gick snabbt upp till 41 grader och efter en vecka fick jag svårt att andas.
Angelica sökte hjälp vid Sunderby sjukhus vid två tillfällen innan hon blev inlagd och testad.
– De tog ett prov långt in i näsan med en tops, det var obehagligt men gick ganska snabbt. Dagen efter kom svaret. Jag hade covid-19. Eftersom jag också drabbats av lunginflammation hade jag svåra andningsbesvär. Jag önskar ingen att uppleva den känslan. Att inte kunna andas, att se hur tempen bara stiger hela tiden och att hosta sig dubbelvikt. Det är det jobbigaste jag någonsin varit med om! Jag var jätterädd de första nätterna.
Angelicas feber gick upp till 41,5 och slog ut henne helt.
– Min mage kraschade också totalt och det var jättejobbigt för mig att gå på toaletten, eftersom min syrgasgrimma inte var tillräckligt lång så att jag kunde ha med mig den till toaletten. Till slut löste personalen det med att jag fick en portabel toastol som jag fick ha bredvid sängen.
Angelica säger att nätterna var värst, hon var rädd att sjukhuset inte skulle ha tillräckligt med personal, att de inte skulle ha tid med henne.
– När febern var som högst blev jag så orolig att min puls gick i taket. Jag grät och fick mycket ångest så fort jag visste att nattpersonalen skulle komma, för då visste jag att det förväntades att vi skulle sova, men jag kunde inte sova eftersom jag aldrig fann någon ro till det.
Angelica säger att hon inte pratade med någon annan än personalen under hela veckan som hon var inlagd. Hon orkade knappt prata med sin egen familj när de ringde.
– Jag klarade heller inte av att äta något, men kunde dricka så att jag i alla fall fick i mig vätska.
Angelica tycker att vården har fungerat bra. Till en början låg hon i ett eget rum, som hon inte fick lämna. Sjukvårdspersonalen bar förkläden som täcker kroppen, visir för ansiktet, munskydd och handskar som byttes hela tiden.
– Efter en tid flyttades jag till en covid-avdelning, där vi låg flera stycken bredvid varandra. Vi hade bara ett skynke mellan oss. Alla var uppkopplade till EKG-apparater och andra övervakningsapparater, och det gick larm vid minsta lilla avvikelse. Det tjöt hela nätterna och hela dagarna. Det var också där jag första gången såg en människa i en liksäck.
På långfredagen hade febern gått ner och Angelica kunde äntligen andas på egen hand. Nu är hon hemma, men är fortfarande trött och orkeslös.
– All personal har verkligen varit änglar. De är samhällets hjältar! De satte sig med mig när jag var ledsen och rädd och tog sig tid med mig, trots att jag inte var den sjukaste på avdelningen. Jag önskar inte ens min värsta fiende denna upplevelse - och då var jag ändå inte den sjukaste personen. Det är ett hemskt virus!
Angelicas man Andreas är inte smittad av covid-19 och paret har fått order om att sova i olika rum och inte laga mat åt varandra.
Angelica, som pluggar till sjuksköterska, vet inte var hon smittats. Det kan vara på praktiken, på skolan eller var som helst i samhället.
– I och med att jag ätit immundämpande mediciner i åtta år, för sjukdomen ulcerös colit, så visste jag att jag hade en ökad risk att smittas. Nu är jag på bättringsvägen, det är skönt att veta att jag nu är immun.