Hamnen ska växa till Nordens näst största och Sveriges största muddringsprojekt har nyss satt igång.
Anders Dahl har tagit sin tillflykt till Rödkallen under semestern, men det har inte varit så lätt att koppla bort allt som händer på jobbet.
Förutom att han har haft lite koll på muddringen har han hoppat in och kört turbåt i Luleå skärgård.
– Jag gör det varje sommar. Dels tycker jag det är roligt, det är mycket manövrering, man träffar en massa människor och jag tar ofta med mig familjen. Dels behöver jag göra det för att behålla licensen.
Anders Dahl är född och uppvuxen i Luleå och bor i Sunderbyn med sambo och dotter. Intresset för sjöfart är nedärvt i generationer.
– Min morfar var lots på Rödkallen, liksom hans far och farfar. Det var väldigt speciellt och fascinerande att höra alla historier om hur det var.
Förr i världen låg sjöfarten nere vintertid. Lotsen tog sparken ut på den sista vårisen, bodde i den gamla lotsstugan och därifrån spanade han ut om det närmade sig något fartyg.
– Då klättrade han ombord och körde in till hamnen. Det är samma princip idag, men numera finns lotsarna på fastlandet och får ett pip i mobilen när det är dags att åka ut och möta ett fartyg.
När hans morfar var verksam som lots låg delar av hamnverksamheten kvar i Norra hamn, därefter flyttade det mesta över till Södra hamn för att på 1960-talet och framåt flyttas den ut till sitt nuvarande läge.
Föräldrarna i sin tur har stuga på Sandön. Anders Dahl har kört båt under övervakning ända sedan han var fyra, fem år tills han var så pass stor att han klarade sig själv.
Från att han var liten drömde han om ett liv på sjön och från högstadiet och framåt sommarjobbade han som däcksman på turbåtarna.
Han gick elektroniklinjen på gymnasiet och hade siktet inställt på att studera till sjökapten och komma hem som lots en dag. Men först skulle han göra lumpen och lyckades bli placerad i flottan.
Efter fem månader på Örlogsskolan och ett år som värnpliktigt befäl på fartyg trivdes han så bra i det militära att han sökte vidare till officershögskolan där han började direkt efter muck. Utbildningen till sjöofficer hade många gemensamma nämnare med den civila utbildningen till sjökapten. Han fick segla jorden runt med fartyget Carlskrona och lärde sig allt om navigation och mycket om ledarskap.
Officersyrket krävde att han flyttade ofta och när han träffade sin sambo blev det opraktiskt. Eftersom sjökaptensdrömmen fortfarande levde tog han tjänstledigt och läste in de kurser han behövde på sjöbefälsskolan i Kalmar för att få ut sina civila papper och började därefter arbeta på fraktfartyg.
Totalt blev det tolv år till sjöss. Han minns särskilt vaktpassen i gryningen på Atlanten eller Nordsjön, soluppgången när vattnet låg stilla och han njöt av utsikten.
Han uppskattade kontrasterna mellan de lugna dagarna och dagarna med full storm och upp till tio meter höga vågor.
– Det är stökigt – när inte ens kaffekoppen står kvar på bordet, man får surra fast allting och ta spjärn för att inte ramla ur sängen och lasten kan slita sig. Då är det spännande.
Men att arbeta på ett civilt fartyg var också ganska ensamt.
– Varje hytt är som en egen lägenhet med sovavdelning och kontor, storbilds-tv och internet. Det enda du inte gör i hytten är att äta och träna.
Besättningen är slimmad och arbetar i skift, så vid frukosten träffade han som mest ett par kollegor. Att gå i land blev det sällan tillfälle till eftersom industrihamnarna ligger långt utanför städerna och det är stränga inpasseringstillstånd.
– Man lastar och lossar så fort det bara går, sedan far du iväg igen.
Han låg ute åtta veckor i sträck, sedan var han hemma lika länge.
– Det var intressant och roligt, men samtidigt är man borta väldigt mycket så det är ett konstigt liv, särskilt om man börjar tänka på att bilda familj.
Efter tolv år ville han göra något annat.
När det dök upp ett jobb som driftschef på Sjöfartsverket i Luleå sökte han det.
– Min sambo som är från Helsingborg gillar vintern och tyckte det var värt att ge det en chans. Och än så länge är vi kvar.
Han avancerade till att bli chef för hela lotsområdet, sedan isbrytardirektör och 1 oktober 2022 började han som vd för Luleå hamn som har sina lokaler i samma hus som Sjöfartsverket.
– Efter att jag började har allt exploderat. Jag kan inte säga att jag trodde att det skulle vara så enkelt som en flytt i korridoren, men jag tror ingen som inte är i branschen kunde förstå hur stort det var, det som är på gång nu. Det är en rolig resa, men det är fortfarande svårt att ta in komplexiteten och hur stor det är det som händer nu.
Luleå är idag den femte största hamnen i Sverige men ska fram till 2030 bli den andra största i Norden. Den nya kajen som ska byggas blir drygt en kilometer lång och verksamheten ska fyrdubblas.
Luleå hamn är just nu inne i en medborgardialog med stugägare på Sandön om farhågan för ökat buller och annan miljöpåverkan – hur ser det ut vid middagsbordet med dina föräldrar?
– När jag är ledig försöker jag lägga av mig yrkesrollen. Men det är klart att de är nyfikna och känner många berörda, men det gör ju jag också. Utvecklingen har sin gång och är svår att styra över. Det blir dubbla känslor och givetvis är det jobbigt, men vi vill ju hitta humana lösningar så att vi kan samexistera.
Han står också inför andra utmaningar.
I våras skulle de upphandla en ny hamnoperatör och ville att det nya företaget bidrog till investeringarna i de ombyggnationer som krävs när stålproduktionen ställer om. Det visade sig bli för komplicerat för anbudsgivarna att få ihop det tidsmässigt och därför avbröts upphandlingen.
Ursprungsplanen var att allting skulle vara klart våren 2026 när H2 Green Steel startar sin produktion men det kommer inte att gå.
– Vi ska sätta oss ner med kunderna i höst och göra ett omtag i den delen av upphandlingen.
Det är ett otroligt tajt tidsschema, konstaterar han, och mycket som ska klaffa, mycket som kan gå fel, många parter som är berörda och otroligt mycket pengar inblandade.
En stor fråga som måste lösas är att hitta en ekonomisk modell för hamnen, hur man tar betalt av kunderna så att kostnaderna bär sig.
– Jag är inte ekonom, jag är sjöman. Men jag har hjälp av många duktiga experter och jag är fullt trygg med att vi kommer hitta lösningar. Det är fel att säga att jag är stressad, men det är inget sju till fem-jobb.