På lördag samlar musikprofessorn Erik Westberg släkt och vänner till en stor fest hemma i sin vinterträdgård på Hamngatan i Piteå för att fira att han och den fem minuter yngre tvillingbrorsan Lars fyller 50 år. - Det är inte så dumt att bli 50. Alla säger ju att livet därefter bara blir bättre, så då får man väl tro på det. Det finns olika viktiga saker i ett liv och fördelen med att bli äldre är att man lär känna sig själv bättre och det är väl den person en människa bör känna bäst, säger Erik Westberg, som tycker att han blivit tryggare med sig själv och därmed med andra genom åren. <SPAN class=mr>Framgångsrik </SPAN>Mitt i livet kan han bara konstatera att han hunnit förverkliga många av sina drömmar, ja kanske fler än han egentligen trodde var möjligt. Han blev professor, precis som han fantiserade om redan som ung elev på Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Han leder flera framgångsrika körer, bland annat den egna mycket professionella vokalensemblen, turnerar världen runt, samarbetar med samtida tonsättare kring uruppföranden och står i centrum för utvecklandet av en ny svensk körlitteratur - en karriär som på många sätt för tankarna till hans förebild och lärare Eric Ericson. Visserligen finns det både för- och nackdelar med att förlägga sin karriär till norra Sverige, men på den plus- och minuslista Erik Westberg upprättat segrar Norrbotten och Piteå. - Man brukar säga att en bra hockeyspelare är en som inte ser målvaktens stora benskydd utan i stället var han kan placera pucken. Jag ser möjligheter, kan ta för mig, trots att jag inte har särskilt vassa armbågar. <SPAN class=mr>Musikhögskolan som bas </SPAN>Musikhögskolan i Piteå har varit en bra bas för honom, där har han kunnat utveckla sina körer - sina instrument. Trots att dåvarande rektorn Karin Gullberg höjde på ögonbrynen när han slog fast att han ville införa provsjungning till Musikhögskolans kammarkör, som fram tills dess hade varit obligatorisk för vissa stundenter, fick han genomföra sina idéer som resulterade i en högklassig ensemble som nu firar 15-årsjubileum. Sin vokalensemble har han drivit sedan 1991. Turnéerna har varit många, bland annat de uppmärksammade konserterna på Tonga och Samoaöarna i samband med millennieskiftet - ett evenemang som spreds med hjälp av direktsänd TV över hela världen - och många uruppföranden. I Brasilien stod folk upp och skrek i bänkarna efter vokal­ensemblens konserter och han har en viss vana av att skriva autografer. - Om jag inte haft vokalensemblen hade jag inte varit samma människa som jag är i dag. Den, kammarkören och alla mina studenter, har betytt oerhört mycket för mig. Liksom också samarbetet med Jan Sandström (tonsättare och professor, reds. anm.). Efter alla de år som vi samarbetat kan vi nu se att flera av de beställningsverk Janne skrivit och vi framfört blivit en del av, inte bara den svenska, utan också den internationella körlitteraturen. <SPAN class=mr>Ändrade kurs </SPAN>Både mamma och pappa var civilingenjörer, liksom senare bröderna. Själv sökte han och kom in på Tandläkarhögskolan, men ändrade sig och gick Kungliga Musikhögskolan i stället där han började med att utbilda sig till musikdirektör, som det hette på den tiden. Därefter fortsatte han gå flera olika utbildningar på Musikhögskolan, sammanlagt stannade han på "Ackis" i tio år - möjligen något år för länge, tycker han i dag. - Det var en fantastiskt kreativ miljö men också skyddad, samtidigt som det inte går att underskatta de erfarenheter jag fick då, särskilt av att arbeta nära Eric Ericson. Sitt första professionella jobb fick han i Oslo som ledare för Oslo Filharmoniske kor och karriären tog ordentlig fart, hjulen snurrade fortare och fortare - resor, engagemang, förberedelser och oro. Livsmodet tröt, han blev sjuk och konvalescent i över ett år. Den svåra tiden har han sedan länge lagt bakom sig och framtidsplanerna, liksom visionerna, är som alltid när det gäller Erik Westberg många. För att inte tala om alla utmärkelser. 1999 blev han utsedd till "Årets körledare" och så sent som i juni fick han Konungens medalj för betydelsefulla insatser i det svenska musiklivet, bara för att nämna ett par. <SPAN class=mr>Drömmar kvar </SPAN>Under senare år har han byggt upp Barents körcentrum, med bland annat Barents kammarkör som samlar sångare från Norge, Sverige, Finland och Ryssland. - Jo, jag har hunnit med en del i mitt liv, men fortfarande har jag många drömmar kvar. En av dem är att jag vill att vokalmusiken ska få samma status och möjligheter som instrumentalmusiken. Inte så att jag tror att vi ska ha en fast heltidsanställd kör, men mitt mål är att vi ska bli det första länet som satsar långsiktigt på det professionella vokalmusiklivet. Körsång är inte bara något man gör på torsdagskvällar, den professionella vokalmusiken måste betraktas på samma sätt som instrumentalmusiken och jag vill skapa en plattform för det här i Norrbotten.
