"Jag berättar min historia för att kanske så ett frö hos någon annan som är väg in i ett missbruk. Sök hjälp", säger Jörgen Arlastig.
Han är elevassistenten som inte vill ha en lång sommarledighet, därför ses vi under rasten på hans arbetsplats.
– Sommaren, med alla uteserveringar, är en högriskperiod. Därför vill jag jobba, säger Jörgen, 45, som har den värsta sommaren i sitt liv i färskt minne.
I efterhand inser han att han alltid haft en beroendepersonlighet. Han var idrottskillen som älskade fotboll och handboll. Det var också via idrotten han kom i kontakt med alkohol.
– Jag blev alltid fullast, jag hade svårt att sluta dricka när jag väl börjat. Drickandet eskalerade när en långvarig relation tog slut i 30-årsåldern. Jag är en känslomänniska och har druckit på alla känslor.
Då bodde Jörgen i Gällivare. Flytten till Luleå gick när han träffade en ny kärlek. Men innan de ens hunnit flytta ihop kraschade relationen på grund av alkoholen.
"Jag tränar och har börjat sjunga i kör. Mitt liv fylls med nya, bra saker och drömmen är att en dag ha en egen familj", säger Jörgen Arlastig.
Sakta men säkert eskalerade drickandet. I dag vet Jörgen att alkoholism är en progressiv sjukdom, den blir värre med tiden.
– Precis som i Gällivare kom jag att supa flera dagar i sträck så att jag tvingades sjukskriva mig från jobbet då och då, men jag gjorde allt för att mörka mitt beroende. Till slut plågades jag av så mycket ångest att jag gick in till min chef och la korten på bordet.
Arbetsgivaren var stöttande och ordnade samtalsstöd. Jörgen började gå på möten hos Anonyma alkoholister.
– Det var en aha-upplevelse. Alkoholmissbruk finns i alla åldrar, hos båda könen och bland alla yrkeskategorier. I den gemenskapen släppte jag skammen.
Jörgen berättar att han, precis som alla alkoholister, har tagit återfall och för varje återfall har perioderna av supande sträckt sig över längre och längre perioder. Mängden alkohol har också blivit allt större, liksom ångesten som plågat honom. Till slut kom han till en punkt där öppenvården inte hade fler verktyg att erbjuda. Nu återstod behandlingshem.
– Jag är tacksam att arbetsgivaren och öppenvården gav mig chansen att åka på behandlingshem, men det var jobbigt att tacka ja. Det kom att bli fem fantastiska veckor där vi jobbade med allt ifrån kost, motion och värderingar till känslor och vittnesmål om vilka konsekvenser missbruket gett.
Jörgen berättar om en kraschad ekonomi, där han lånat pengar från släkt och vänner för att kunna fortsätta missbruket, om nära och kära som han svikit och hur han periodvis misskött jobbet.
"För två somrar sedan höll akholmissbruket på att kosta mig livet. Jag var så illa däran att jag inte ens kunde stå upp längre", säger Jörgen Arlastig.
– När alkoholmissbruket tar över är det inte längre personen Jörgens värderingar och personlighet som styr, men suget efter alkohol är så otroligt starkt. Jag kunde vakna mitt i natten och fundera på hur jag skulle få tag i alkohol, jag gjorde vad som helst för att stilla suget, dämpa ångesten, andningssvårigheterna och skakningarna. Abstinensen är fruktansvärd och missbruket slår sönder hela ens liv.
Under tågresan hem från behandlingshemmet var Jörgen lycklig. Han kände sig stark och fri och var fast besluten om att hålla fast vid den nya, nyktra livet.
– Jag var fräsch, pigg och glad och den positiva och lyhörda person jag egentligen är. I ett år höll jag mig nykter, sedan gjorde jag misstaget att ta ett återfall, som blev två, tre, fyra …
Jörgen berättar om veckor av ständigt supande, hur han låg i sin säng och drack i ensamhet och hur har utnyttjade sin åldrige far till att handla på systemet.
– När jag klarade av det så tog jag själv taxi till systemet och sedan gick jag in på närmaste toalett och halsade ur flaskan. Trots att jag spydde så fortsatte jag att halsa sprit. Alkoholismen hade mig helt i sitt grepp.
Till slut kraschade allt. Jörgen kunde inte ta sig upp ur sängen, så fort han försökte stå eller gå ramlade han ihop.
– Jag var livrädd men ringde 112 och blev hämtad av ambulansmän, som fick bära mig till bilen. Jag blev inlagd och behövde hjälp med allt. Jag gjorde på mig och tvingades ha blöja, jag klarade inte av att duscha själv, personalen fick sköta om mig som en bebis. Det var en total förnedring och jag var livrädd. Skulle jag dö nu?
De första dagarna gick Jörgen inte med på provtagningar, han var så rädd för vad han skulle få veta.
– Efter att pappa suttit och pratat och gråtit med mig en hel natt bestämde jag mig för att låta läkarna göra vad de ville. Röntgenundersökningar och prover visade att jag hade extremt lågt kaliumvärde, inflammerad bukspottkörtel och leverpåverkan.
Mediciner sattes in och värdena blev bättre, men Jörgen kunde fortfarande inte gå när han efter 12 dagar skickades hem med rullator och löfte om hemtjänst.
– Jag tränade att gå med rullatorn i korridoren utanför min lägenhet. De gick sakta framåt och till hösten var jag tillbaka på jobbet. Arbetsgivaren har stöttat mig hela tiden, trots att jag i långa perioder gjorde mig okontaktbar.
"Alkoholismen är en lömsk och farlig sjukdom. Det är en daglig kamp att hålla sig ifrån spriten och den kampen måste var och en utkämpa själv, men stöd av all hjälp som finns att få", säger Jörgen Arlastig.
Jobbet betyder mycket för Jörgen. På fritiden håller han sig sysselsatt med träning och körsång för att inte bli sittande hemma med grubblerier.
– Jag, som knappt tog mig fram med rullator, går nu upp och nedför slalombacken utan problem. Men framför allt så har jag jobbat med att våga möta alla mina känslor utan att döva dem med alkohol.
Jörgen berättar sin historia för att inge hopp till andra som kämpar med alkoholmissbruk.
– Jag har varit en decimeter från kistan – nu vill jag hjälpa andra. Jag är tacksam för nykterheten varje morgon och kväll. Jag tar fortfarande en dag i taget men drömmer om att en dag leva ett familjeliv, att åka på resor med fru och barn. Då kommer jag att våga ta en sommarsemester igen.