Ett sound som innehåller lika delar klassisk thrash metal och kängös. Det är helt fantastiskt bra. Man kan inte med bästa vilja påstå att de turnerar regelbundet, men numera är det närmare sällan än aldrig i alla fall. Inte för att det märks, live är de såväl supertighta som professionella, den lite sorgligt fåtaliga publikskaran till trots. Men det headbangas glatt framför scenen ändå.
Som med all hårdrock värd namnet så är det hysteriskt roligt. Jag menar inte det som kritik, det är såklart på blodigaste allvar det här, deras texter om Satan, död och förintelse, det rasande tempot och det stenhårda riffandet. Men det krävs en liksom inverterad självdistans för att i fyrtioårsåldern klä sig i nitar och spikar och vrålande grimasera sig rätt in i hjärtat på sin publik. Man spelar låtar ur hela sin blygsamma repertoar: tre skivor har det blivit sedan starten, alla hur bra som helst, ingen särskild olik de andra.
Torture Division i sin tur, är något yngre, har ett fläskigt sound i jämförelse med huvudakten: death metal med klar lutning åt grindcore.
Publiken är inte riktigt lika med på noterna som senare under kvällen, men det är inte bandets fel, folk är i huvudsak här för Nifelheim, och även om man som lekman kan ha svårt att skilja extrem metal från annan extrem metal så är det faktiskt inte mer än de halsbrytande tempona man har gemensamt med varandra denna lördagskväll på Kulturens hus.
Vilket såklart är bra.
På det hela taget en trevlig kväll, och denna tradition av hårdrock på Allahelgona får gärna växa sig ännu starkare. Det vore roligt om det kom mer folk nästa gång. Det vore roligt om det skedde oftare.