Hej, jag heter Johan Airijoki och kommer från Malmberget – en kort hälsning med en rätt tydlig och stolt undertext – nu vet ni var ni har mig! Airijoki inledde därpå spelningen med en ny låt, den finstämda ”Får jag vara din kille”, en ömsint visa i moll till gitarr med den melodiska refrängen ”får jag vara din kille/vill du vara min tjej”. Låten satt perfekt mot en romantisk solnedgång över Luleälven när Musikens makt bjuder upp till fest på Gültzauudden. Gudskelov utan regn detta år – tidigarelagd som den är ett par veckor.
Sedan var det dags för gruppen Malmfältens Rockklubb att kliva in och med ens blev det tung, rockig blues – raka rör och inga krusiduller så att säga. Och rätt snart blir det så tydligt hur ett med sitt material Johan Airijoki är. Och det handlar förstås om klass. Att han inte betraktar världen utifrån; han lever mitt i den. Och den råa, kärva musiken med riff tunga som pansarskepp i natten för att citera Lars Forssell, ett slags brutalblues som effektivt backar upp texterna. Texter som handlar om hårda villkor i en tid där snöd vinning slår ut människor och där ordet solidaritet inte är det man i första hand tänker på. Som i den skoningslösa ”Nattskift i finska Lappland”: ”Vargen slickar sig runt sitt fula grin, våra kaffe-hjärnor kokar ett tag till … nattskift i finska Lappland/Det är för himmelen som arbetet finns till” och musiken stormar fram mot ett crescendo som skulle kunna landa som en seismologisk händelse hos LKAB.
Även i Airijokis naturlyriska texter finns det korthuggna, osentimentala med som i ”Tyst gråt”: ”Dröm nu ett tag om en fjälläng, vågor av blommor och bär/Fåglarna har nått annat språk, men dom fattar nog det här”. Underbart! Eller som i låten ”April”: ”kompisen har ingen spärr, han säger som det är/fan va fint att solen skiner, våren den är här.” För det handlar också mycket om förtröstan, om att det kanske kan bli bra. Och Airijoki fångar in och gestaltar en alternativ mansroll inte minst i konsertens avslutande ”Allting kommer att bli bra”.
Bandet ligger på bra där framförallt Nikolai Äystö Lindholm på klarinett (och en tvättbräda med extra allt) samt Markus Larsson på trummor skickligt driver tempot i hetsiga löpningar. Det kunde faktiskt glimtvis blänka till av kalypsogung.
Det tiotal sånger som Johan Airijoki och bandet hann med under den knappa timmen blev en blandning från hans album ”Allting kommer att bli bra” och det senaste ”En blyg viol” från 2018. Enda smolket i bägaren var att texterna inte sällan försvann under massiva ljudsjok. Det där med balans mellan textlig hörbarhet och själva musiken är svåra saker, inte minst vid utomhusgig. Spelningen var den sista på en lång turné. ”Nu ska vi gå i dvala”, skämtade Johan Airijoki som också – hoppas vi – får tid till att skriva nytt. För det är viktigt med klass.