Anton Wikberg är uppvuxen i Björsbyn i Luleå och bor i dag i en lägenhet på Kungsgatan tillsammans med sin katt. Sedan i höstas är han anställd på Gusto Café & Deli.
– Jag har hoppat lite mellan olika branscher för att prova på andra yrken också, men kommer alltid tillbaka till restaurangbranschen. Matlagning är min passion, säger han.
På sitt nuvarande arbete har han mycket kontakt med kunder, han får laga mat och sälja charkuterier och ostar.
– Det är väldigt roligt och så får jag mer normala arbetstider än i ett restaurangkök.
Det var när han var tre år gammal som han för första gången blev utredd. När han var fem år gjordes en bredare utredning.
– Det var då jag fick min fulla diagnos. Då hette det damp, i dag adhd.
Därutöver har han också Tourettes syndrom och det som tidigare kallades Asperger i lindrig form.
Han har inga tidiga minnen från att han skulle vara annorlunda, men han har fått berättat för sig att han exempelvis hade svårt att vara i stora grupper.
Det gäller inte längre.
– I dag är jag mer än gärna bland folk.
Redan i förskolan fick han en elevassistent och det hade han sedan ända upp i sjuan.
– Det var en enorm trygghet, någon jag alltid kunde vända mig till om jag behövde hjälp eller funderade på något.
Skoltiden var turbulent till och från.
– Framförallt i mellanstadiet, då vår klass fick byta lärare flera gånger. Jag tror vi brände ut lärarna, för vi var en ganska livlig klass, och tyvärr var jag en av orsakerna till det.
Att sitta still och koncentrera sig gick inte och han var trotsig.
– Jag kunde ge mig på vem som helst, slå och slita i håret. Jag fick bara en impuls att göra någon illa och var rentav elak. Det är inget jag är stolt över, tvärtom är det någonting jag ångrar väldigt djup. I dag är jag helt annorlunda.
I mitten av mellanstadiet fick klassen en ny lärare och med hjälp av honom vände det. Men så i högstadiet förlorade han sin elevassistent, vilket fick förödande konsekvenser.
– Jag mådde jättedåligt, hade självmordstankar.
Han bodde ibland på ett korttidsboende på Hertsön för att hans föräldrar skulle kunna göra något på egen hand ibland i en annars ganska krävande tillvaro.
– Jag var ju inte vild hemma vad jag kommer ihåg, men jag tror ofta de fick samtal hem från skolan över att jag inte skötte mig och även från andra föräldrar om jag hade gjort illa deras barn.
En dag när han var på korttidsboendet skickade han ett sms till sin mamma och skrev att han inte ville gå i skolan. Både hon och hans pappa släppte allt de hade för händerna och kom dit. Det blev ett krismöte på skolan och det slutade med att han åtminstone fick läxstöd beviljat. Tack vare det fick han godkänt och kom in på gymnasiet.
Gymnasiet blev en bra tid. Där fick han återigen en elevassistent.
– Jag trivdes och fick verkligen göra det jag älskade. Jag gick ut med toppbetyg.
Han har aldrig ångrat sitt yrkesval och oftast har det gått bra. Men ibland har det varit en berg- och dalbana.
– Det är inte på grund av diagnoserna som jag drabbats av depression och annat, utan det är när jag har gått i en skola eller haft arbetsgivare som inte har förstått mina problem och tagit hänsyn till dem. Psykisk ohälsa och funktionsvariationer går hand i hand och det handlar om att man inte får den hjälp man behöver i skolan eller arbetslivet.
Han kan hamna i depressioner, har haft ångestattacker och många gånger behövt ta hjälp av psykiatrin.
Nu när han mår bättre och inte har haft någon svacka på över ett år vill han visa för andra som mår psykiskt dåligt att de inte är ensamma.
– Våga ta hjälp, för det finns hjälp att få även om det kan dröja. Våga stå upp för dig själv. Och visa känslor om du mår dåligt, för det är det mest äkta en människa kan göra. Själv har jag gråtit så mycket när jag har mått dåligt, man måste våga göra det.
Han upplever att attityden mot människor med psykisk ohälsa har förbättrats de senaste tio åren och att det har blivit lättare att prata om.
Han tycker också att man inte ska vara rädd att äta medicin om man behöver.
Vilka personer är viktiga för dig idag?
– Min mamma och min pappa och mina närmsta vänner, framförallt min barndomskompis Johan. Vi har känt varandra sedan dagis och funnits för varandra i både mörka och ljusa stunder.
Hans mamma som bor kvar i Luleå och hans pappa som numera bor i Småland är båda viktiga.
– Min mamma är min stöttepelare i livet. Hon och min pappa betyder allt för mig.
Han har drömmar om att få jobba i restaurangbranschen i Stockholm.
– Jag har under hela mitt yrkesliv haft tvivel på mig själv, och undrat: Kommer jag verkligen kunna fixa det här, kommer jag verkligen kunna jobba som kock? Men numera tror jag på mig själv.
I hans huvud snurrar mycket tankar om framtiden.
– Jag brukar säga att det är raveparty i mitt huvud, det går i 1000 kilometer i sekunden skulle jag nog säga. Det är mycket tankar kring vad ska jag göra och vad vill jag med mitt liv.
Han har på börjat Yrkeshögskoleutbildningen Food & Beverage Manager på distans för att lära sig mer om restaurangbranschen och tänker också börja föreläsa om funktionsvariationer.
En annan dröm han har är att bilda familj.
– Jag hoppas verkligen att min mamma och pappa ska få bli farmor och farfar en dag.
Roland Persson är Anton Wikbergs chef och nöjd med honom som anställd.
– Jag tycker Anton är superbra. Han är extremt bra på det sociala och på att organisera är han riktigt vass.
Har du någon uppmaning till andra arbetsgivare när det gäller att anställa någon med funktionsvariationer?
– Se till folks olika förmågor och vad du har för behov. Om du har någon som fungerar sämre i sociala sammanhang så kanske du inte vill ha den personen i kassan, men samma person är kanske jättebra i köket. Alla behöver inte vara bra på varenda liten grej. Det är ju som med alla andra människor.
Tycker du man ska vara rädd att anställa någon som har adhd?
– Nej, säger han, skrattar, och tillägger:
– Hälften i vår bransch har någon diagnos. Men du ska se dem som alla andra. De har andra förutsättningar men kan vara minst lika bra, om inte bättre.
Psykisk ohälsa, främst i form av diagnoser som depression och ångestsyndrom, är en av våra stora folksjukdomar och ligger bakom drygt 40 procent av alla sjukskrivningar enligt Socialstyrelsen.