På en fullproppad tunnelbana i Stockholm, kring år 2010 sitter familjen Reinholdt från Gammelstad. Mamma Sofia, pappa Thomas och den femårige sonen Adam. Alla sitter fullt koncentrerade och tittar på sina telefoner och i vagnen råder tystnad. En man kliver på tunnelbanan vid en station.
– Hej min gode man, här finns det plats! Utbrister den unge Adam på bred norrländska och genast börjar mungiporna på passagerarna dras uppåt.
I dag sitter Adams föräldrar i köket, i huset i Gammelstad. De är överens om att det är en historia som beskriver deras son bra. Vid frågan om en intervju tackade de ja efter viss betänketid, de vill ge ett porträtt av människan Adam.
– Han var väldigt generös och omtänksam, det var så naturligt från det att han var liten och det var inte otypiskt av honom att säga sådana saker, säger pappa Thomas.
– Adam var så extremt duktig på det han hade intresse för. Gick han in för motorer och bilar, ja då lärde han sig det han behövde kunna. Gick han in för spel, så blev han jätteduktig på det. Han hade bildminne och bra tredimensionellt seende. Han var språkbegåvad, hade högsta betyg i engelska och skrev snabbt ihop fantastiska texter som vi fick ta del av, berättar mamma Sofia.
Det blev många timmar i garaget för 17-åriga Adam.
– Han var kunnig och uthållig när han var motiverad att bygga om och skruva, han hittade mycket hur man skulle göra på nätet. Vi hyrde ett garage till honom eftersom han hade ett sådant intresse för bilar och då kunde man bli nervös när han började svetsa, fortsätter mamma Sofia.
Intresset för motorer och bilar blev tydligt i tidig ålder och att Adam blev intresserad av motorkulturen kom inte som någon överraskning för hans föräldrar.
– I unga år sa han till sin morfar: "Morfar, ska vi lyfta på motorluvan?", som då betydde motorhuven, ler mamma Sofia.
– Jag försökte få honom att idrotta och i tidiga ungdomsåren tävlade han i orientering men när han blev äldre så blev han mer intresserad av sitt eget. Man kan inte tvinga sitt barn att fatta intresse för sitt eget det är en lärdom man får ta, säger pappa Thomas.
Adam trivdes och umgicks ofta med sina far- och morföräldrar. Relationen mellan Adam och morfar beskrivs närmast som ler och långhalm.
– De var båda två väldigt lugna, eftertänksamma, kunde vara i varandras sällskap under långa stunder utan att prata. De lade liksom beslag på varandra väldigt tidigt.
Adam läste på transportgymnasiet för att bli yrkeschaufför men ville studera fler ämnen för att kunna få högskolebehörighet. Han sa att han ville hålla det öppet ifall han skulle ändra sig i framtiden.
Så, på natten den 8 mars, står det plötsligt en polisbil utanför familjens hus. Sofia och Thomas tror att det kanske handlar om något kring Adams epa. Men så är inte fallet, i stället kommer polisen för att informera att Adam avlidit efter en olycka på bangården i Luleå.
– Det är det värsta man kan höra som förälder, att ens barn har avlidit, säger pappa Thomas.
Redan dagen efter hade Adams vänner startat ett initiativ för att hylla sin vän.
– På eftermiddagen fick vi veta att det skulle hållas en minnesstund i Nederluleå kyrka för Adam, vi visste ingenting och funderade först över varför ingen hade kontaktat oss, fortsätter pappa Thomas.
– Som förälder blev jag ganska upprörd, men vi åkte tack och lov till kyrkan. Där var det så otroligt fint. Vi fick se hur enormt många epor och bilar deltog i en kortege till Adams minne. Trots att det var jättetungt så kändes det så hedrande. Ungdomarna blev verkligen vårt ljus och det har varit helande för oss, berättar Sofia.
Det är först nu som händelsen har börjat sjunka in för dem och chocken har börjat avta för att ersättas med en stor sorg.
– Vi har tänkt att han kommer nog tillbaka, men det är nu det har börjat landa. Framför allt det faktum att vi velat se honom växa upp, följa och supporta honom in i vuxenlivet. Under de första veckorna kändes det som att livet saknade mål och mening. Men vi har inget annat val än att ta oss framåt, säger Thomas.
Familjens stora stöd har varit Adams vänner. De har arrangerat flera evenemang till Adams minne.
– Det är helt fantastiskt med dessa unga fina medmänniskor, säger mamma Sofia.