Måndagen efteråt publiceras en artikel i Kuriren av journalisten Martin Lindberg. Han skriver: ”Ibland finns det ingen anledning att ta till överord. Lördagen den sjunde april var en bra dag. Då genomfördes Norrbottensmarschen i Luleå. Över alla partigränser strålade norrbottningarna samman för att gemensamt protestera mot utvecklingen – eller avvecklingen – i länet.”
Dan Swärdh, idag 61 år och sedan 30 år tillbaka anställd vid Teater Scratch i Luleå, var en av initiativtagarna.
– Bakgrunden var ju att det var jättemycket ungdomsarbetslöshet i länet. På 1960- och 70-talen flyttade 125 000 norrbottningar söderut. Man fick till och med betalt för att flytta – så kallat flyttbidrag.
Det var i 68-rörelsens efterdyningar, minns han, och i en tid då demonstrationer i regel förknippades med vänstern. De vill göra något mycket bredare, något som förenade folk över politiska gränser.
Ett kompisgäng på cirka 15 personer i Luleå var drivande. De startade med förberedelsearbetet tre månader innan och fick med sig ett stort antal föreningar, fackförbund och studentorganisationer som skrev stöduttalanden. Politiska partier var däremot bannlysta.
Tidigt satte de upp målet att försöka hitta nya grepp för att locka folk. Varje lördag gick de med en banderoll på stan för att lobba för demonstrationen, ropandes att ”7 april ska vi bli fler!” Gula knappar med texten 7 april och en kartskiss på Norrbotten trycktes upp och delades ut. De spelade gatuteater om arbetslöshet, hade gyckelspel och akrobatkonster, budkavlar och höll tal på bussar.
– Vi hoppade på lokalbussarna, gick fram i mitten och sa åt resenärerna att komma 7 april. Det ledde till att busschaufförerna lät oss åka med gratis, berättar han och ler åt minnet.
En DN-reporter kom upp och var med dem i två dagar.
– Det var mycket media och då lossnade det ännu mer, berättar Dan Swärdh, som kände att de hade prickat in någonting viktigt.
Så kom den stora dagen. På morgonen började bussar från andra orter i länet att anlända och aktiviteterna startade i Folkets hus – det som sedan brann ner. Det var utställningar, teater musik och kaffeservering. Klockan halv tolv skulle marschen börja.
”Om vi blir färre än tvåtusen inställs alltihop”, sade en något nervös Dan Swärdh till Kuriren i förväg.
Det blev de inte. ”Folkhavet är överväldigande och överallt lyser olika banderoller som färgklickar”, rapporterade Kuriren.
– Föreningarna gick i olika sektioner. Det var väl enda gången som raggarbilsföreningen deltog i samma demonstrationståg som Grupp 8 – de var ju bittra fiender annars, berättar Dan Swärdh och skrattar.
Slagorden och budskapen på banderollerna handlade om jobb och framtid och om att vidareförädla råvaror i länet.
En timme tågade de runt stan, närmare 4000 personer. Flera tusen stod också och tittade på. Bengt Aili i ledningsgruppen sa efteråt till Kurirens reporter: ”Du vet, när man gick där i tåget så kändes det plötsligt som man var någon, att man gjorde något betydelsefullt. Visst fan är vi arbetslösa, men vi är inte passiviserade och deppiga. Och det viktigaste av allt; vi tänker inte låta oss bli förflyttade!”
På kvällen anslöt 3000 personer till konserten i gamla Delfinen, där flera rockband var inhyrda. De hade inte sökt några bidrag för det utan hade skramlat ihop pengar med bössor för att ha råd med arrangemanget.
Dan Swärdh kommer ihåg att han gick på adrenalin hela dagen utan att hinna reflektera över vilken enorm framgång det hade blivit.
– Men nästa dag kände jag att vi hade lyckats med något.
”Ingenting tyder på att Norrbottensmarschen kommer att bli ihågkommen som en enskild aktion, utan snarare som den manifestation som satte allting i rullning”, skrev Norrbottens-Kuriren.
Efter den stora Norrbottensmarschen fortsatte arbetet. De startade studiecirklar för att lära sig hur man kunde motverka utflyttningen. Sedan skrev de remisser till länsstyrelsens Länsplan -80.
De samlade in 65 000 namnunderskrifter och lämnade till regeringen. Det handlade om åtgärder för att kunna behålla ungdomarna i länet.
– Då hade vi ju studerat och lärt oss, så det var en lista med konkreta saker som vi krävde.
Rörelsen luckrades upp efter ett par år och frågorna togs över av politiken.
– Vi som var med och ordnade demonstrationen gjorde alla någonting av våra liv. Ingenting har känts svårt att organisera efter 7 april, konstaterar Dan Swärdh.
Men avfolkningsproblematiken kvarstår.
– Frågan är så svår. Dessutom blev det ju en teknikutveckling som ledde till rationaliseringar inom till exempel gruvan som vi inte hade kunnat förutse.
Under jubileumsåret har han tänkt sätta upp en teaterpjäs om begivenheterna den 7 april för 40 år sedan.
– Det känns som en rolig grej, men också som ett ämne som är aktuellt idag – att hela landet ska leva.