Gårdsstället kallas ”Oppi Heda”. Hennes vita hus ligger på en kulle mitt i den lilla byn Krokträsk i Luleå kommuns norra del. Där är 30-åriga Sanne Kouwenhovens i färd med att förbereda dagens slädhundsturer.
Intill huset finns den stora hundgården och Kim Martinell ser fram emot dagen. På sin 29-årsdag fick hon en slädhundstur i födelsedagspresent av sina föräldrar.
– Jag har ju alltid älskat hundar och jag har alltid velat prova på att stå bakom en släde. Så det här är lite av en dröm som nu går i uppfyllelse, berättar hon.
Hundgården där de 33 slädhundarna bor är uppbyggd med en stor oval innergård med hundburar som alla vetter in mot den inhägnade ytan. I tur och ordning släpper Sanne ut hundarna som rent av studsar fram av glädje.
– Det här är ju det bästa de vet. Att få åka ut och springa och dra, säger hon.
Och hon ser också själv ut att stortrivas.
– Det är ju en underbart fin tid nu. Jag tycker att det här är en härlig kombination. Jag får arbeta med mina hundar och samtidigt ha kontakt med människor, säger hon.
Sedan hälsar hundarna på var och en av gästerna. Kim Martinell kryper ihop och får en hundpuss som ett blött kärleksbetyg.
– Vi hade ju en hund som tyvärr inte lever i dag. Saknar det så mycket, säger hon.
Karin och Magnus Martinell bor på Skurholmen i Luleå och de brukar tillbringa en hel del av fritiden utomhus. Karins hjärta bultar bland annat för längdskidåkning.
– Det blir mest skate. Men egentligen tycker jag om all slags skidåkning, säger hon och ler.
I Krokträsk bor endast åtta människor. De är alla fulla av beundran för Sanne som nu driver hela kenneln helt själv.
– Det är häftigt, säger Magnus Martinell.
– Det är fantastiskt, inflikar Karin Martinell.
Sanne Kouwenhoven berättar sedan om den cirka två mil långa färd som de ska göra tillsammans. Därefter får de tre gästerna vara med och ta på hundarna selarna.
Samtidigt kommer grannen Johnny Engman förbi. Han är pensionär men ändå alltid full av liv och upptåg.
Nu är han på väg ut till Ebbenjarka utanför Luleå för att hjälpa till med att guida några gäster men han passar på att åka förbi ”Oppi Heda” och säga hej till Sanne.
Han brukar bland annat hjälpa till med att dra upp alla de spår som hundarna springer på.
– Sanne är makalös. Så otroligt fint att ha henne här i byn. Hon livar upp, säger han.
Man får verkligen känslan att orden kommer från hjärtat när han talar om sin granne.
– Men när blir man krokträskare Johnny, säger Sanne skämtsamt och ser på honom.
Sedan får hon en stor kram av Johnny.
– Nu börjar du vara en krokträskare. Och jag hoppas att du förbli en krokträskare, säger Johnny med eftertryck.
Några tankar på att lämna Krokträsk finns inte.
– Det är härligt att bo på en så här liten plats. Jag har naturen här. Och jag kan ha hundarna här. Det är perfekt. Man känner sig närmare varandra här än vad man till exempel gör med människor som man bor tätt ihop med i en stor stad eller i ett större samhälle, säger hon.
Under de fem år som hon har bott här har hon också fått nya vänner och bekanta.
– Jag har också flera vänner som finns inom trettio minuter, säger hon.
Hon separerade från sin sambo men valde att stanna kvar i byn och behålla alla 33 hundarna.
– Det var inte lätt i början. Att fråga om hjälp. Men jag är så tacksam att det finns så fina människor som vill hjälpa. Eller som bara visar att de finns där. Det kan ju handla om att man hittar på något tillsammans, säger hon.
– Hon är så svår på att begära hjälp. Hon ska klara sig själv, säger Johnny och skrattar.
Han beskriver Sanne som en stolt och självständig person som han har stor respekt för.
– Hon är framtiden här i byn. Och hon är full av upptåg. Som när vi talade om att åka hundspann och jag tyckte att det var kallt. Då hörde jag bara en skoter utanför och hon kommer in och stampar med storskorna där och säger ”nu kommer du”. Och då var det ju bara att lyda, säger Johnny och garvar.
När hundspannen försvinner över sjön tystnar de kvarvarande hundarna. Då familjen Martinell återvänder gör de det med leenden på läpparna.
Och Kim Martinell kunde konstatera att födelsedagspresenten var mitt i prick.
– Det var helt underbart. När man är så här i naturen känner jag mig så fri. Och att se hur hundarna också kämpar och vill framåt. Man får se och uppleva så mycket, säger hon.