Förhöret sträcker sig över drygt fyra timmar och pendlar mellan olika ämnen. Om varför 22-åringen inte ville kännas vid relationen med Vatchareeya Bangsuan, hans sexuella vanor, hur han och kompisarna börjar leta henne, hur hunden dog och diffusa minnesbilder.
Då visar den misstänkte för första gånger känslor, efter att han inledningsvis gett ett lågmält intryck.
– Jag har suttit inne ett halvår. Jag har förträngt allt, till och med vänner och familj. Annars hade jag inte orkat vara här nu, säger 22-åringen.
Han svarar med ett lägre tonläge i rösten än under förhöret på torsdagen och ser trött ut.
Ett par gånger under förhöret tänder han till när åklagarna pressar honom.
Klockan är några minuter över halv tolv på fredagen när frågorna ställs som alla har väntat på. Under ett antal minuter framåt är den röda tråden i förhöret blodspåren i 22-åringens bil.
Kan du försöka förklara hur det kommer sig att det är blod från Ploy som finns i ditt bagageugrymme?
– Det måste vara någon som har planterat det där.
Han pekar sedan ut den 50-årige man som Kuriren tidigare berättat om, som under en tid haft en relation med Vatchareeya Bangsuan.
– Han vet var jag bodde och vilken bil jag hade, säger 22-åringen och fortsätter:
– Jag tycker också det är underligt att det var så brett med blod.
– Själv skulle jag tycka att det var oerhört underligt att det fanns blod i bagaget, säger Ulrika Schönbeck och pekar sedan på ett förhör där 22-åringen sagt att det var svårt att hitta knappen där man öppnar bagaget.
Nu är hans version att han aldrig låser bilen.
– Man kan uppfatta att du tycker att det börjar brännas i och med det du säger, säger Schönbeck.
– Om det var jag som hade gjort det, då hade det funnit så mycket mer bevis mot mig. Och hade jag gjort det hade jag funnits i Tyskland. Jag hade inte pallat med det här, säger 22-åringen och hänvisar sedan sina psykologiska handikapp.
– Jag kan bara koncentrera mig på vissa saker. Och städa är en sådan sak som jag inte är bra på. Om jag gör något sådant, då retirerar jag.
Den misstänkte gör sedan en lång utläggning om hur han hade agerat om han mördat och sedan styckat en kropp för att inte åka fast.
– Det finns ju bara en teknisk bevisning mot mig och det är blodet i bagaget. Och jag låser inte bilen.
Det har varit en hel del prat om huruvida du är kapabel eller inte i den här utredningen. Berätta?
– Om någon skulle skada någon i min familj, då skulle jag inte ha några problem alls att göra på samma sätt mot dem. Men vad jag säger och vad jag är kapabel till är inte samma sak.
Han pekar sedan på den fysiska verkligheten, att han i maj bara vägde drygt 65 kilo och att han inte hade någon som helst muskelstyrka i kroppen.
En beskrivning som Ulrika Schönbeck inte ger mycket för och hänvisar till airsoftlekarna som är 22-åringens stora intresse.
Varför skulle du inte vara kapabel till andra fysiska aktiviteter?
Det här är ett av dessa tillfällen då det hettar till i rättssalen.
– Du menar att jag skulle vara kapabel att stycka en människa när jag inte klarar av att rensa en fisk, säger 22-åringen bara för att fortsätta några sekunder senare:
– Jag är inte kapabel att döda oskyldiga människor.
Efter en ordväxling i samma ämne för 22-åringen fram ett lite otydligt påstående att alla människor i något läge är kapabel till mycket.
Åklagaren läser sedan upp ett förhör från förundersökningen, där 22-åringen säger att om det hade hittats blod i hans bil, då hade han gjort något åt det.
Vad menar du med det?
– Att jag skulle ha gjort något åt det, om jag insåg att jag skulle bli tagen.
Åklagaren byter ämne till tejprullen med spår av blod från offret som hittades i 22-åringens toalett.
– Jag har börjat tvivla att det är min tejp, eftersom de inte har hittade några spår från mig på den, säger han.
Men nu är det fakta att det är hennes blod på den.
– Hur mycket?
Tillräckligt för att göra en analys. Hur vill du förklara det?
– Jag kan inte förklara det.
Kommer du ihåg när tejprullen hamnade där?
– Nej, jag gör inte det.
Har du samma teori där, att någon har planterat den?
– Nej, jag vet inte. Jag försöker hålla mig så mycket som möjligt från att spekulera.
Han framhåller sedan lägenhetsdörren, som enligt honom alltid är olåst.
När Ulrika Schönbeck tidigare under dagen frågar 22-åringen om han har någon ide varför Vatchareeya Bangsuans telefon, som då var uppkopplade mot masten som täcker hans bostadsområde, slutade sända på ett onaturligt sätt, blir svaret:
– Nej, jag vet inte. Hon måste ha fått slut på batteriet.
På fråga varför han låtsades ringa henne efter kompisarnas uppmaningar, blir svaret:
– Det finns en jäkla bra förklaring till det. Jag hade ju läst att det bara gick fram signaler till hennes mobilsvar. Därför gjorde jag inte det, utan gick och ringde kompisen i stället.
En förklaring som Schönbeck långt ifrån är nöjd med.
Varför sa du inte bara det?
– För att jag inte gillar tjat. Varför tycker alla att det är så konstigt hur jag reagerar?