150/del 18: Kvinnorna viktiga för förnyelsen av länet

Mitt i steget en vanlig vardag är det naturligtvis omöjligt att exakt fastställa var gränserna mellan olika tidsepoker går eller att peka ut ett datum för förskjutningar i uppfattningar och åsikter.
I början av 1980 var inkomstskillnaderna i Sverige de lägsta någonsin. I en internationell jämförelse ansågs landet extremt informellt och Sverige låg i topp när det gällde antalet kvinnor ute på arbetsmarknaden.
På 1950-talet räknade man till 1,4 miljoner hemmafruar. 1985 var motsvarande siffra 200.000.
Genom historien har Norrbotten flera gånger jämförts med Klondyke, guldgrävarsamhället på andra sidan Ishavet som växte upp parallellt med Malmfälten i slutet av 1800-talet. Under de intensiva åren kring Stålverk 80 dammades jämförelsen återigen av.
En som bidrog till att Norrbotten och Luleå för första gången på mycket länge fick ett nettoöverskott i befolkningsstatistiken var Ann-Marie Israelsson som flyttade hit med sin familj från Stockholm under stålverksruschen 1972.
Nära till allt
Den kommunala barnomsorgen var visserligen långtifrån fullt utbyggd, men familjen kände ändå att de kunde få ett bra liv i en småstad där det var nära till allt.
Själv arbetade Ann-Marie Israelsson de första åren som kultursekreterare.
–  De centrala punkterna i Luleås kulturliv under de där åren var biblioteket och Norrbottensteatern. Det konstliv som fanns kretsade kring museet, men det var inte särskilt mycket. Men så var det musiken, inte minst Anton Swedbergs och alla grupperna och konstellationerna omkring dem, säger Ann-Marie Israelsson.
Världsekonomins kris kastade långa skuggor över hela länet när avsättningsmöjligheterna för norrbottniska råvaror minskade från mitten av 1970-talet. Sänkta produktionskostnader blev ett överlevnadskrav och både för tunga företag som LKAB, SSAB, Assi  och SCA och för många mindre följde en omstruktureringsperiod som innebar att arbetslösheten steg till nivåer som hittills varit otänkbara.
1982 nådde den internationella konjunkturen botten och västvärlden gick in i den längsta obrutna högkonjunkturen sedan 1960-talet. På våren 1988 var knappt fyra procent av Norrbottens arbetsföra befolkning utan arbete. Det var mindre än hälften jämfört med de värsta åren, ändå dubbelt så mycket som riksgenomsnittet.
Kunskapssamhället
Efteråt skulle man tala om 1980- och 1990-talen som decennierna när vi gick in i ”kunskapssamhället”.  Flera började ifrågasätta de offentliga monopolen, taxichauffören Folke Pudas lade sig vintern 1983 i en plywoodlåda på Sergels torg och krävde att få tillbaka rätten att bedriva yrkestrafik mellan Armasjärvi och Övertorneå och debatten om Norrbottens ekonomiska utveckling började sakta ändra karaktär. Problemen med nyföretagandet och entreprenörskap lyftes fram och begrepp som ”den nya ekonomin”, ”informationssamhälle” och ”upplevelseindustri” letade sig in i diskussionerna.
–  Beslutet om att lägga ner Stålverk 80-planerna, det kom över en natt. Men det är också det enda. I övrigt förändras saker och ting gradvis, det ena ger det andra i långa händelsekedjor, säger Ann-Marie Israelsson, som betraktar beslutet om Stålverk 80 som centralt.
–  Där uppstod en chans att tänka nytt. Som jag ser det startade marschen mot ett verkligt modernt samhälle i Norrbotten just där.
Själv började hon arbeta som informationschef på Högskolan i Luleå 1976. Där möttes hon av en öppen atmosfär där allt kändes möjligt och när hon och hennes kollegor uppmärksammade svårigheterna att rekrytera kvinnliga studenter till tekniska utbildningar blev det startskottet för en rad projekt.
–  Jag anser att kvinnorna i hög grad har bidragit till förnyelsen av Norrbotten. Tidigare var det manliga inflytandet otroligt starkt, medan sånt som ingick i kvinnors intressesfärer åsidosattes, säger Ann-Marie Israelsson som under många år drev idén om ett teknikcentrum för barn i länet.
Lång resa
1988 fick hon vara med om att inviga sin dröm när Teknikens hus stod färdigt på universitetsområdet i Luleå.
–  Det var en lång resa som en gång började i en rad mindre projekt med flickor och teknik och forskarskolor för barn. Efteråt är det svårt att peka ut enskilda situationer eller personer, det handlar mer om många samverkande krafter. Men högskolans rektor Torbjörn Hedberg betydde naturligtvis jättemycket för tillkomsten av Teknikens hus liksom kommunalrådet Sven Köhler. Hans insatser var helt avgörande.
Det Luleå Ann-Marie Israelsson ser i dag har inte mycket gemensamt med den stålstad hon en gång flyttade till.
–  Luleå är inte längre som vilken småstad som helst, den skiljer sig på flera sätt från andra. Kulturens hus är naturligtvis en enastående satsning, liksom tidigare Ebeneser och privata initiativ som Sjöslaget. Tänk, då kom till och med Bob Dylan till Luleå!
Det var företagaren Tomas Lind som såg till att Dylan intog scenen på dåvarande Vattenfallsparkeringen en sen junikväll 1992.
Till det bättre
Inspirerad av bland annat Storsjöyran i Östersund arrangerade han och hans företag under fem somrar mellan 1990 och 1995 festivalen Sjöslaget i Luleå. Därefter fortsatte han också att arrangera ett par årliga större konserter i staden fram till 1999 i en tid när det saknades ändamålsenliga scener för musik.
Precis som Ann-Marie Israelsson ser han en stad som förändrats till det bättre under senare år.
–  I dag tycker jag att Luleå är en väldigt vacker stad, det har jag inte alltid tyckt, säger Tomas Lind, vd för bolaget Arra.
Genom åren har han ofta haft anledning att fundera över Luleås karaktär och möjligheter.
Hem till Tornedalen
–  Luleå har alltid haft en stark prägel av inflyttning, vilket innebar att ”hem” var någon annanstans för många, även för beslutsfattarna. Man brukade säga att när en Luleåbo åkte hem, då åkte han till Tornedalen och det är klart att om man inte tänker sig att själv dra omkring med sin rollator på stadens gator kan man ju lika gärna skärma av mot havet, säger Tomas Lind som märkt en förändring på senare år.
I olika sammanhang brukade han ibland fråga hur många av deltagarna som var infödda Luleåbor. I både hans egen och i tidigare generationer var det sällsynt, men för några år sedan började allt fler räcka upp handen.
–  Självklart gör det stor skillnad om man tänker sig att man skapar en stad för sin egen och för sina barns framtid jämfört med om man bara tänker sig att man ska vara här en kort stund. Och nästan aldrig under semestrar och fritid. Då blir det ju plötsligt väldigt viktigt att ta ansvar för hela livsmiljön och det tror jag är en förklaring till Luleås positiva utveckling under senare år.