I början av 1919 lockar Norrbottens-Kuriren prenumeranter med en annons föreställande en jordglob svävande i en stjärnbeströdd rymd och med löftet att varje dag bringa läsarna "nyheter från när o. fjärran".
Annonsen var ingen överdrift. Under flera år hade tidningen fyllts med artiklar från det världskrig som länge skulle omtalas i singularis och dagstidningen var tidens medium utan konkurrens.
Över huvud taget berättar annonser en hel del om den tid som tickar fram av den historiens sekundvisare som dagstidningen liknats vid. Dagen före hungerupproret på Seskarö annonseras till exempel om "Dyrtidskurser i matlagning" ledda av Norrbottens läns livsmedelskommission, någon vecka tidigare upplyser Kommunalnämnden i Malmfälten om utlämning av nya bröd- och sockerkort medan arbetarna i Porjus låter meddela att de efter "ett stort massmöte" beslutat bojkotta byns handlare. Att krig är ett ord i tiden utnyttjas också i kommersiella sammanhang. Bland annat annonserar Nissens äkta Bröstkarameller med förslag om hur "Kriget mot förkylningssjukdomarna" ska vinnas.
När det första världskriget bröt ut var Sverige en betydande industrination och mellan åren 1890 och 1910 hade ekonomin växt snabbare än i något annat europeiskt land. Ändå halkade lönerna efter och sommaren 1909 inleddes Storstrejken, som skulle komma att pågå under fyra månader.
Potatisransonering
Kriget kom med höga försvarsutgifter och hinder för den internationella handeln, vilket ledde till prishöjningar och inflation. 1916 steg livsmedelspriserna så mycket att höjningen av arbetarlönerna bara täckte 30 procent av fördyringen samtidigt som importproblem gjorde att en del livsmedel ransonerades. Att 1917 var ett missväxtår gjorde inte saken bättre för människorna. Hösten 1918 ransonerades till och med potatisen.
Händelserna i Europa undgick alltså inte Norrbotten. Dessutom var Haparanda Rysslands port mot väster, något som mycket påtagligt förde kriget närmare.
Även under detta krig intog Sverige en neutral ståndpunkt. Politiskt tillhörde storfurstendömet Finland Ryssland och i Torneå fanns ett gendarmeri med beridna kosacker. Nu stationerade man också mindre förband längs hela gränsälven, vilket ledde till att Sverige placerade egna vakter i de svenska gränsälvsbyarna.
Karungi blomstrade
Innan kriget bröt ut hade Sverige av militärpolitiska skäl bara vågat bygga stambanan fram till Karungi, 25 kilometer från Haparanda. På rekordfart förvandlades det lilla samhället till en sjudande kåkstad som utpost för den vidare landsvägstransporten till Haparanda. Flyktingströmmarna var stora - enbart under augusti 1914 passerade över 2.000 personer per dygn gränsen. Från Ryssland kom flyktingar av skilda nationaliteter på flykt till sina hemländer, från Europa passerade ryssar på motsvarande resor hem - bland dem både kungligheter och prominenta revolutionärer. Så reste till exempel Lenin genom Norrbotten på sin väg hem för att göra revolution.
Oroligt på Seskarön
Lenin behövde dock inte färdas de sista milen till Haparanda på landsvägen, den sista bansträckan byggdes i en hast och stod klar 1915. Nu förvandlades staden till en metropol som fylldes av alla nationaliteter och yrkesgrupper. Trafiken över gränsen var intensiv. Under några år utväxlades 65.000 krigsinvalider mellan de krigförande blocken - alla passerade de Haparanda på väg till eller från Trelleborg. Dessutom var smugglingen och svartabörshandeln omfattande och de så kallade gulaschbaronerna jagade snabba pengar i näringsgrenar som var otroligt lönsamma.
Den 31 maj 1917 berättar Norrbottens-Kuriren om "Oroligheterna på Seskarön". Hela våren hade arbetare över hela landet demonstrerat mot dyrtid och livsmedelsbrist under radikala politiska paroller. Räknat på ett par veckor deltog nära en kvarts miljon människor i demonstrationer på ett hundratal platser och det politiska läget var spänt.
På Seskarö gick folk hungriga. Där som på många andra håll rådde brist på livsmedel och den nödhjälp som skickats till ön i form av potatis och kålrötter förslog inte långt, särskilt som en stor del av provianten visade sig vara rutten och oätlig.
Upprorsstämning
När det så uppstod misstankar om att öns två bagare satt på stora lager bröd som de sålde till svartabörsmarknaden i Haparanda enades människorna om att nöd bryter lag och begav sig till bagerierna där de köpte bröd utan ransoneringskort. Dagen efter avväpnade öborna det militärkompani som sändes till ön, vilket fick landshövdingen att skicka ytterligare 500 militärer och en kanonbåt till Seskarö för att kväva upproret och skapa lugn och ordning.
Åtta arbetare straffades senare med några månaders fängelse för upplopp medan manskap och befäl ställdes inför krigsrätt utan att några fällande domar avkunnades.
"Svenska revolutionen"
Om detta oroliga skede i vår historia skrev senare Sigurd Klockare (bland annat redaktör för facktidningen Sia) i boken Svenska revolutionen. Någon revolution som i Ryssland eller inbördeskrig som i Finland utbröt som bekant inte i Sverige, men arbetarrörelsens kamp och trycket från världshändelserna fullbordade demokratiseringen i form av lika och allmän rösträtt. I ett enda slag innebar författningsreformen 1918 att antalet röstberättigade ökade från 1,2 miljoner till 3,2 miljoner valåret 1921. Sist i Norden blev också de svenska kvinnorna röstberättigade och valbara.
Bilder i Kuriren
Självklart spelade pressen en viktig roll när bestämmanderätten spreds till allt fler och mellankrigstiden brukar också beskrivas som en tidningarnas guldålder. Några konkurrenter att tala om fanns inte, upplagorna sköt i höjden och annons- och prenumerationsintäkterna ökade. Pressen populariserades (några skulle snarare ha använt uttrycket förflackades), tidningarna blev mer omfångsrika, skrivsätt och tilltal förändrades, rubriker ersatte de tidigare överskrifterna och utvecklingen av tekniken gjorde att man kunde börja trycka bilder.
1926 firade Norrbottens-Kuriren 65 år genom att bland annat ge ut ett jubileumsnummer. Självklart berättas historien om hur allting började, men också om en klichéanstalt som kommer att glädja läsarna genom att man från och med nu kan presentera dagshändelser med bilder. En av bilderna föreställer en eftermiddagsstund i Kurirens depeschbyrå på Storgatan, dagligen öppen för allmänheten som där utan kostnad kan läsa tidningar och tidskrifter, samt utnyttja skrivrum med tillgång till telefon och skrivmaskin.
Redaktionen består av fyra journalister, chefredaktören inräknad. Den tekniska personalen uppgår till 24 personer, på expeditionen arbetar förutom den verkställande direktören Rudolf Isakson fem tjänstemän, bland dem Emma Isakson.
I ett omfattande bildgalleri presenteras också tidningens frilansare. En av dem heter Arvid Moberg och har tidigare varit anställd på tidningen, men ordinerats av läkare att flytta ner till ett varmare klimat. Moberg, som är barndomskamrat och nära vän med Eyvind Johnson, ska senare komma tillbaka till Luleå och Norrbottens-Kuriren för en mycket lång karriär. Men 1926 befinner han sig som sagt var i Paris och "tid efter annan förser N-K. med intressanta artiklar om Parisiskt liv och händelser på kontinenten".