150 år/del 5: Det första malmtåget rullar in

När det första malmtåget tuffade in till Luleå den 12 mars 1888 var det en händelse som skulle påverka, inte bara Norrbotten, utan hela Sverige.
Att det fanns stora malmfyndigheter kring Gällivare och norröver hade man vetat länge, men de stora avstånden gjorde transportfrågan komplicerad. Dessutom var malmen i sig alltför fosforrik för att kunna användas vid stålframställning, ett problem som löstes genom upptäckten av den så kallade Thomasprocessen 1876.
Redan på 1860-talet hade det första storskaliga försöket att få ner malmen till kusten inletts. Då tänkte sig det brittiska bolaget Gellivare Company Ltd låta bygga en åtta mil lång järnväg mellan Gällivare och Storbacken vid Luleälven, där malmen skulle lastas om på pråmar och fraktas till Luleå på älven.
Minnesmärke
Därför påbörjade man arbetet med att bygga kanaler och slussar förbi forsarna i Edefors och Heden 1864. I tre år pågick arbetet innan bolaget gick i konkurs. Någon järnväg byggdes aldrig, men däremot hann man en bra bit med kanalerna som än i dag är ett minnesmärke.
Bolagets konkurs sammanföll med de svåra missväxtåren som innebar hungersnöd för många av länets invånare och i trakterna av Edefors lämnade projektet kvar fattigdom och bitterhet.
Modern stad
Tjugo år senare var stämningen en annan. Det Luleå som det första malmtåget drog in i på sin väg mot den nyanlagda hamnen hade visserligen bara några månader tidigare brunnit ner nästan till hälften, men ur askan skulle snart en ny och modernare stad resa sig. Stadsbrandsåret 1887 hade Luleå en befolkning på 3.630 personer, år 1900 hade siffran stigit till 9.484.
Hittills hade renar fraktat som mest 1.800 ton malm per år de 22 milen från Gällivare till Luleå för vidare utskeppning. Det allra första malmtåget var bara det lastat med 1.000 ton – 40 vagnar långt och enligt dåtidens sakkunniga det tyngsta tåget någonsin – och redan innan året var till ända skulle mer än 70.000 ton malm ha transporterats på sträckan.
Norrbottens befolkningsökning var vid den här tiden den största i landet. 1888 hade gruvbolaget 260 anställda i Malmberget, två år senare 1.600 och bostadsstandarden blev därefter. I Kuriren gjordes jämförelser med Klondyke, som samtidigt växte fram på andra sidan ishavet. När Kiruna grundades två år senare gick LKAB:s disponent Hjalmar Lundbohm i stället in för att tillsammans med dåtidens namnkunniga arkitekter och samhällsplanerare skapa en mönsterstad kring malmfyndigheterna.
Östersjön en ”stambana”
Medan utbyggnaden av järnvägsnätet i landets övriga delar av riksdags- och stortingspolitikerna sågs som ”ett utsäde för kommande tider” (motion av Jonas Alströmer 1847), tycks synsättet inte riktigt ha omfattat den nordligaste delen av landet. Många av dåtidens politiker hänvisade till Östersjön som en stambana för norrlänningar och slutstationen för den norra bandelen bestämdes först till Gävle, en slutpunkt som opinionen hela tiden flyttade allt längre norrut.  
Medan debatten om norra stambanans sträckning pågick byggdes malmbanan i engelsk regi, men efter ekonomiska problem övertog svenska staten Gällivarebanan och överlät den till SJ 1890. Att ha en järnväg utan kontakt med det svenska stambanenätet gick naturligtvis inte an och samma år beslöt riksdagen att förlänga norra stambanan till Boden där den kunde kopplas ihop med malmbanan.
Men transporterna från de stora malmfyndigheterna i Kiruna var fortfarande olösta och efter en intensiv debatt i riksdagen – enligt bedömare var malmbanans färdigställande den hetast och mest diskuterade riksdagsfråga vid sidan av unionen med Norge – fick SJ uppdraget att bygga järnvägen mellan Gällivare och Narvik (i tidningarna skrev man om ”Ofotenbanan”).    
I juli 1903 invigdes malmbanan i sin helhet med pompa och ståt och ett år senare knöts banan samman med norra stambanan som då nått fram till Boden. Efter ytterligare ett par år inleddes undersökningar inför byggandet av en järnväg till Haparanda som kom att stå klar 1915.
Rädsla för attacker
De lönsamma malmfälten och det utbyggda järnvägsnätet väckte också en rädsla för fientliga attacker och vid sekelskiftet började man därför bygga en fästning i den lilla kyrkbyn Boden. 1907 gick staten in som hälftenägare i gruvbolaget LKAB (Grängesbergsbolaget var majoritetsägare) och snart började man diskutera möjligheterna att ersätta bland annat träkolet, som var på väg att bli en bristvara, med elkraft för att driva tågen längs malmbanan. 1910 bestämde riksdagen att börja bygga det som skulle bli Sveriges näst största kraftverk i Porjus. Därmed var den sista byggstenen lagd i det som mer än 80 år senare skulle komma att kallas ”Norrbottens teknologiska megasystem” av Staffan Hansson, professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet.
I uppslagsverket Den svenska pressens historia (Ekerlids förlag 2001) kallas åren mellan 1830 och 1897 ”åren då allting hände”. Tidningen var dagens medium i ett samhälle som sjöd av framtidsanda. Ännu fanns ingen radio, postgången var långsam och rikstelefonen nådde inte Norrbotten förrän 1898 och då i väldigt begränsat utförande.
Telegraflinje redan 1857
Snabbast färdades informationen via telegram och sedan 1857 fanns det redan en telegraflinje mellan Ystad och Haparanda. Ändå var nyheterna som kom den vägen begränsade – det var dyrt att telegrafera.
Till tidningarna gick en stor del av nyhetstrafiken från kontinenten länge via det svenska postkontoret i Hamburg som telegraferade till utrikeskabinettet i Stockholm och lät Posttidningen återge dem. Därifrån kunde övrig press hämta nyheterna fritt.
Ett annat sätt att komma över internationella och nationella nyheter var att saxa från andra tidningar och i det vidsträckta Norrbotten fick redaktören kännedom om vad som hände genom lokala korrespondenter som skickade brev och bud. Resebrev var också vanliga. När agronomen Johan Åkerström från Luleå följde med Nordenskjölds expedition till Klondyke resulterade det till exempel i en rad långa resebrev i Kuriren.
Stigande upplaga
I ett Norrbotten dit arbetskraft strömmade till från hela landet och byggandet var enormt blomstrade Norrbottens-Kuriren som 1896 börjat komma ut fyra dagar i veckan. Upplagan steg kraftigt och N.P. Isakson satsade på teknisk förnyelse. 1899 köptes en modern sättmaskin, den första i landet utanför de stora städerna, och tre år senare var det dags för en ny tryckpress som skulle komma att användas ända fram till 1936.
Pressen började bli en maktfaktor att räkna med i samhället. Ändå skulle det ta tid innan journalistjobbet kom att betraktas som ett yrke. När Publicistklubben bildades 1877 valde till exempel ingen att kalla sig ”publicist”, ”journalist” eller ”tidningsman”.
Med några få undantag lyste kvinnorna med sin frånvaro i dåtidens tidningssammanhang. Men 1897 steg en kvinna att räkna med in på Norrbottens-Kuriren.