En anfader från 1700-talet efterlämnade 32 barn, medan en annan var så reslig att han kunde åka runt och visa upp sig för pengar. Rykten talar om honom som 279 eller 248 centimeter lång och hans skelett lär länge ha ingått i naturhistoriska museets samlingar i holländska Leiden.
August Cajanus pappa var sjökapten Efter 63 år på haven gick han till slut i land i Gävle där hans son August fötts redan 1826.
Själv sökte sig August till humanistiska studier och tog dessutom så småningom en juristexamen i Uppsala där han kom att fastna för tidens absoluta nymodighet: den elektriska telegrafen.
Intresset förde honom till en anställning och när han blev erbjuden jobbet som telegrafkommissarie valde han Luleå - residensstaden i landets till ytan största län.
Skötseln av telegrafstationen gav inte full sysselsättning och på lediga stunder blev den skrivkunnige Cajanus redaktör. Självständig och orädd angrep han tidigt stadens ledande män och yrkade på en annan ordning i rådssalen.
August Cajanus var skarp i repliken och anslog en lätt satirisk ton, vilket retade en del. För sin samtid framstod han som radikal och trots att han själv som telegrafkommissarie var anställd av staten, kämpade han som tidningsman alltid emot byråkratin.
Kritisk till Hermelin
Som redaktör för Norrbottens-Kuriren påtalade han gång på gång det i hans tycke samvetslösa skövlandet av länets skogar. Skogen såg han som ett livsvillkor och han ställde sig bland annat kritisk till Samuel Gustaf Hermelins verk. Sina synpunkter framförde han senare i boken Våra nomader (Albert Bonniers förlag 1870) där han också kritiserade beslutet om en odlingsgräns i lappmarken.
WIdmark tog över
August Cajanus fortsatte att skriva i Norrbottens-Kuriren så länge han bodde kvar i Luleå. 1874 flyttade han till Härnösand, både i egenskap av telegrafkommissarie och tidningsman. 1877 - 1892 arbetade han som redaktör för Västernorrlands Allehanda efter att under några år ha redigerat propagandatidskriften Norrland och dess framtid. Han avled i Järna 1896.
Den som ersatte Cajanus på redaktörstolen var Per Fredrik Widmark, en ung läroverkslärare som skrev under signaturen Staffan. Han tog över tjänsten i juli 1862, men redan den 6 september sade han upp sig med buller och bång. Anledningen var att tryckeriägaren L. U. Berglund vägrat publicera en av Widmarks artiklar eftersom han ansåg att redaktören riktat smädelser mot Jonas Bodell, som kandiderade till riksdagen.
Efter att Widmark inte bara avsagt sig redaktörskapet utan också hotat Berglund med nytt tryckeri och ny tidning fick han erbjudandet att köpa hela tidningsofficinen, något han avböjde. Den kontroversiella artikeln kom ändå i tryck, i en bilaga till den Piteåbaserade Norrbottens-Posten som med bud skickades upp till Luleå dagen efter.
Trots det förmodligen stormiga meningsutbytet infann sig Widmark bara ett år senare återigen på Norrbottens-Kuriren som redaktör och nu stannade han ända fram till 1873. Under sin frånvaro hade han ersatts av August Cajanus.
Vild och mild
Till skillnad från företrädaren Cajanus undvek Per Fredrik Widmark att angripa byråkratin, särskilt de första åren. Därtill var han alltför involverad genom släktförbindelser - hans far Henrik var landshövding i Norrbotten 1859 - 1861 och hans bror Adolf, som också var konservativ politiker, hade samma uppdrag mellan åren 1873-85.
Ändå beskrivs också han som "radikal" och som en bohem med drag av både "vildhet och mildhet", som en av hans efterföljare, redaktören Arvid Moberg, senare skulle skriva i sin bok 100 år i Norrbotten.
Själv tecknade P.F. Widmark följande bild av sig själv:
"Brillorna på sned,
Breda truten med,
Ena ögat milt,
Andra skumt och vilt.
Finns ett hjärta under västen,
Minst det skälvt för fan - och prästen."
Som framgår av dikten såg Widmark kritiskt på en del företeelser i den samtida kyrkan och han hade tydligt markerat sitt missnöje mot samhällets rättsliga ingripanden mot separatisterna. Enligt historieskrivaren Arvid Moberg var det just Widmarks tydliga ifrågasättande av stiftets och biskopens agerande i en rad frågor som gjorde att han aldrig lyckades bli ordinarie adjunkt vid Luleå läroverk, trots sina fina akademiska meriter.
Ungkarl
Per Fredrik Widmark var språkvetare som i Uppsala bland annat studerat Västerbottens "landskapsmål". Under sin tid i Luleå, där han levde som ungkarl och var en ofta sedd gäst i "ungkarlskammaren" på Lundbergs restaurang vid Rådhustorget, utarbetade han bland annat tillsammans med några kamrater en engelsk-svensk ordbok. På egen hand skrev han ett tysk-svenskt lexikon och han publicerade under årens lopp flera diktsamlingar, den första när han bara var 20 år gammal.
"Känslopjunk"
Hans radikalitet omfattade inte synen på de moderna diktarna - förebilderna hette Tegnér, Geijer och Wallin - och själv skrev han gärna både niddikter och hyllningspoem inspirerade av stunden. Ibland kunde det bli lite för mycket av det goda - Widmarks yvighet låg pekoralet nära. Efter att ha besökt kyrkogården i Luleå i juni 1872 gick han loss ordentligt i spalterna och några dagar senare förklarar han sig efter att ha blivit anklagad för "känslopjunk": "Var utan fruktan, min läsare, vad jag haver pjunkat, det haver jag pjunkat".
Arbetsförhållanden på tidningen var primitiva och förutom Widmark bestod personalen av två typografer "och en pojke", samt de korrespondenter som redaktören tidigt knöt till redaktionen.
Med tanke på formatet (fyra sidor) och utgivningstakten (ett nummer i veckan) var resurserna ändå tillräckliga, även om det fanns en del att klaga på. Som den gången Per Fredrik Widmark tvingades skriva artiklar med så få "f" som möjligt eftersom bokstaven helt enkelt tagit slut i sätteriet.
Men det skulle snart bli bättre - Norrbottens-Kurirens egentlige grundare var på väg från Skåne.