I början av 1980-talet producerar Norrbottens-Kuriren bilagor där länsbor får uttrycka sina drömmar inför det nya decenniet.
Där berättar en 4-årig flicka om sina tankar inför sin skolgång, Norrbottens samtliga kommunalråd ger exakta siffror på hur många arbetstillfällen de behöver för att klara 80-talet och musikern Björn Sjöö hoppas på punken och nya vågen medan en nöjesskribent siar om hårdrockens nära förestående död.
Militärbefälhavaren K-G Lundmark i Boden lovar att kriget inte ska komma, men ingen anar naturligtvis att en statsminister ska mördas och att murar ska falla.
I dagstidningarna läses historien som bekant framlänges, men vi förstår den först baklänges.
När Peo Wärring intar chefredaktörsstolen på Norrbottens-Kuriren i april 1990 sätter han genast igång ett omfattande förändringsarbete. Förutom ett absolut bottenår 1981 hade den svenska dagspressens annonsintäkter växt under hela decenniet. Norrbottens-Kuriren utgör inget undantag och är dessutom med 205 årsarbetare en av länets största privata arbetsgivare.
Men nu faller konjunkturerna samtidigt som etermedia avregleras, vilket banar väg för nya reklamkanaler, annonsbladen ökar sina marknadsandelar och företagen satsar allt mer på direktreklam. Under OS 1988 slår dessutom en ny teknik igenom i tidningsvärlden - datorerna gör sitt inträde på redaktionerna.
Framtidsgrupp
Runt omkring i landet hade tidningarna börjat datoriseras, vilket bland annat innebar att en hel yrkesgrupp, sätteripersonalen, försvann.
- Det första vi gjorde var att starta en framtidsgrupp med medarbetare från alla avdelningar. Tillsammans gjorde vi en beskrivning av hur arbetet hade genomförts fram till nu och hur det skulle organiseras i framtiden. Vi läste en del och åkte på studiebesök till andra tidningar som förändrat sitt arbetssätt, säger Peo Wärring.
I rapporten Nu river vi murarna, ett resultat av framtidsgruppens arbete, jämförs arbetet på tidningen med monteringsbandet på en bilfabrik där varje anställd fyller en liten funktion genom att skruva i en skruv i produkten. Men till skillnad från i bilfabriken påstås arbetet inte ha varit särskilt effektivt. Hittills har de olika personalkategorierna till följd av tekniken dragit åt samma skruvar, lite i taget. Datorerna skulle komma att förändra allt det där och en stor del av den grafiska personalen fick nya arbetsuppgifter, bland annat på annonsverkstaden och som redigerare på centralredaktionen.
- På den tiden var Norrbottens-Kuriren den ständiga byggarbetsplatsen. Vår vd Ivan Lenneståhl var lika mycket byggmästare och gick ständigt omkring med ritningar under armen, minns Peo Wärring om åren när tidningsmiljön i det gamla huset på Stationsgatan helt ändrade karaktär från att till stora delar ha liknat verkstadslokaler till att bli ljusa, tysta och kontorsliknande.
Kulturella aha-upplevelser
Trots att Kuriren historiskt omgivit sig med många duktiga kulturskribenter saknade tidningen en kulturredaktör, något Peo Wärring lät ändra på 1993.
- För mig var det helt självklart att en dagstidning ska ha en kulturredaktör och en fungerande kulturredaktion. En prenumererad tidning måste ha en intellektuell spänst och fylla en roll både i folkbildning och debatt, vara en fyrbåk som lyser upp i byn. Inte minst i Norrbotten med sitt intensiva kulturliv som dessutom är multietniskt och väldigt speciellt. Jag har aldrig upplevt så många kulturella aha-upplevelser som i Norrbotten.
I mitten av 1990-talet kom så internet som kanske mer än något annat skulle komma att förändra tidningsbranschen. Själv minns jag hur jag inför en artikelserie satt ute hos forskare på Luleå tekniska universitet som surfade runt bland matrecept och kollade in kaffekannan i personalrummet på universitetet i Cambridge, medan frågan om behovet malde runt i min skalle.
- Jag och många med mig red på en stor våg av eufori - nu skulle världen förändras. På redaktionen hade vi utbildningar där vi bland annat fick skicka e-post till USA:s president och fick ett snabbt autosvar, det tyckte vi var stort då, berättar Peo Wärring.
Redan i början av 1996 inledde Norrbottens-Kuriren ett samarbete med Luleå tekniska universitet för att hitta de rätta verktygen för att kunna publicera på webben.
Uppfinnare
- Vi fick uppfinna programmen själva, på den tiden fanns det egentligen inga som fungerade särskilt bra. På Aftonbladet.se, som var allra först ute, satt de till exempel och kodade texterna som skulle publiceras på nätet för hand, ett mycket tidskrävande arbete. De resurserna hade inte vi, så vi började i en annan ände, säger Ulf Wiksten, Norrbottens-Kurirens första webbmaster.
Efter att ha konstruerat de verktyg som behövdes kunde Norrbottens-Kuriren lansera sin webbupplaga Kuriren.nu den 12 december 1996, först i Norrbotten och den sjunde i ordningen bland svenska landsortstidningar.
Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.
- Den gången begick hela mediebranschen ett gigantiskt misstag när vi började ge bort material som vi betalat stora pengar för gratis. Naturligtvis är det en omöjlig ekvation. Men då trodde vi att internet skulle ge stora annonsintäkter, en förhoppning som kommit på skam - inte ens de som påstår att de har stora intäkter i dag har visat sig ha det, säger Peo Wärring som sedan 1999 är chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren och under många år har suttit i Tidningsutgivarnas styrelse.
De första åren publicerades Norrbottens-Kurirens artiklar obearbetade på webben under natten mot papperstidningens publiceringsdag. Men när den första webbredaktören började arbeta i december 2000 förändrades arbetssättet.
- Vi var först i Norrbotten med att köra igång en nyhetsrapportering i realtid. Tidigare hade Norrbottens-Kuriren haft pressläggning en gång varje dygn, plötsligt hade vi deadline flera gånger varje dag, säger Mikael Leijon, chef för Kuriren.nu.
Från början handlade det mest om att webbredaktören gjorde korta nyhetsartiklar som publicerades omedelbart på nätet medan tidningens reportrar skrev för papperstidningen dagen efter. Med tiden har webbredaktörerna blivit fler och integrerats med tidningsredaktionen, vilket innebär att alla reportrar kan publicera sig på nätet först och senare i en omarbetad version i papperstidningen.
"Helt otänkbart"
- Det är helt otänkbart att tidningarna skulle ha tagit betalt för att läsas på internet på den tiden. Internet var gratis, de som försökte ta betalt nonchalerades. Man kan aldrig stoppa den tekniska utvecklingen och om inte tidningsföretagen hade börjat publicera på nätet hade fältet lämnats öppet för nya aktörer som hade kunnat inrikta sig på att skriva av papperstidningens nyheter. De tidningar som försökte gå emot strömmen fick betala ett högt pris eftersom de kom att betraktas som tröga och bakåtsträvande. Egentligen är det först nu som man kan börja diskutera betalning på nätet och där är det utvecklingen av mobiltelefonerna som ändrat på förutsättningarna genom att visa att deras användare är beredda att betala för vissa tjänster, säger Mikael Leijon.
I dag lägger Norrbottens-Kuriren inte ut alla sina artiklar på webben och vill man läsa hela tidningen elektroniskt får man betala en avgift. På webben ägnar man sig i första hand åt snabba nyheter medan papperstidningen strävar mot fördjupning.
Som chefredaktör kom Peo Wärring att leda 1990-talets kostsamma tekniska framtidssatsningar på Norrbottens-Kuriren.
- En tidnings ekonomi följer i stort sett konjunkturerna. Min bild är att Norrbottens-Kuriren gick bra ända fram till sekelskiftet. Så här efteråt kan jag bara konstatera att vi borde ha minskat på kostnaderna med ett antal miljoner i slutet av 1990-talet för att klara krisen som skulle komma, säger Peo Wärring som 1999 övergick till liberala Eskilstuna-Kuriren.
2001 sålde Högerns förlagsstiftelse sin enda kvarvarande dagstidning till Norrköpings Tidningar. Den lokala ägaren Stiftelsen Norrbottenspress behöll fortfarande en mindre del av sina aktier i Kuriren.