En tidning är dagligen fylld av åsikter av olika slag. Så kan ledarsidans politiska kommentar motsägas i en intervju några sidor bort, medan en artikel på kultursidan presenterar sakfrågan utifrån ett helt annat perspektiv och en insändare tillför ytterligare bränsle till problemställningen.
Betraktade på avstånd är det faktiskt de dagar när åsikter får stå oemotsagda som väcker mest oro och undran. Vad var det som gjorde att ingen sa emot, att alla verkade så överens? Förmodligen handlar det om tidsanda, men räcker det som förklaring?
Utan historiens facit i handen är det lätt att bli imponerad av träffsäkra analyser och framtidsprognoser. Men stående med svaret händer det ofta att man känner genans över det tvärsäkra som uttrycktes i dåtidens spalter. Insikten är drabbande - hur kommer alla entydiga påståenden som vi omges av idag att värderas i framtiden?
Den 29 maj 1975 kom statsrådet Anna-Greta Leijon till ett soligt Luleå för att ta det första spadtaget för det Stålverk 80 som inom några år skall rymmas på den gigantiska ökenliknande plats som anlagts på Gräsören. I folkmun får platsen snart namnet Playa Plannja och en sång av Anton Svedbergs svängjäng.
Gigantiskt projekt
Beslutet om Stålverk 80 hade klubbats av Sveriges riksdag nästan exakt ett år tidigare, ett industriprojekt av ofattbar storlek. I utgångsläget beräknades investeringskostnaderna till fyra miljarder kronor och kapaciteten till fyra miljoner årston stålämnen. Förhoppningarna ställs till 2.300 nya arbetstillfällen bara på verket och minst lika många till inom andra sektorer, en viktig utgångspunkt för riksdagen när man fattar beslutet att skapa något av ett nationellt järn- och stålcentrum i Norrbotten som drabbats hårt av arbetslöshet till följd av rationaliseringar inom industrin, skogen och vattenkraftssektorn.
I Luleå sätter man genast igång att planera inför en dramatisk befolkningsförändring. Nya vägar och nya bostadsområden ritas och anläggs. Allt på rekordtid och för lånade pengar. Optimismen är stor i hela länet och Norrbotten noterar ett glädjande nettoöverskott i befolkningsstatistiken.
Redan i slutet av 1975 säger sig kommunalrådet Sven Köhler vara orolig för antydningar om förseningar av projektet. Den 5 mars 1976 kallas han och kommunledningen ner till Stockholm där Palme och Sträng talar klartext om förseningar på ett par år till följd av det förändrade konjunkturläget som bland annat innebär ett minskat stålbehov.
Kris på kris
I själva verket skulle sjuttiotalskrisen komma att bli ett allmänt fenomen i hela västvärlden. I Sverige gick stora delar av industrin på knäna - LKAB och NJA, men också varvsindustrin, Volvo och textilindustrin. Oljekrisen 1976 bidrog till att fördjupa krisen och för första gången sedan andra världskriget krympte den svenska ekonomin. 1977 skrivs kronans värde ner två gånger.
I Norrbotten kom 1976 års valrörelse att till stor del handla om Stålverk 80. Några år senare skulle kommunalrådet Sven Köhler räkna upp tre tråkiga datum: 19 september, då socialdemokraterna förlorade valet, 19 oktober då den nya borgerliga regeringen stoppade Stålverk 80-planerna och 19 november, då kommunen tog beslut om att upphöra med bostadsbyggandet.
Bitterheten var självklart stor i Norrbotten och inte minst i Luleå, där kommunledningen satsat helhjärtat på projektet och därmed dragit på sig en stor skuldbörda, mer än dubbelt så stor som genomsnittet för landets kommuner. Förutom den ödsliga Playa Plannja gapade många tomter i centrala stan tomma och ute på Hammaren reste sig en ruinstad av gjutna grunder och husstommar.
Ett självständigt Norrbotten
Två år senare skriver reportern Rolf Olle Nilsson om planeringsdirektören Kjell Öström på länsstyrelsen som i en rapport bland annat tillkännager vad som kan tolkas som en plan för ett självständigt Norrbotten.
Rapporten ingår i ett större projekt kallat "Social utvecklingsplanering i Norrbotten" och som beskrivs som ett sätt att genom en omfattande dokumentation av levnadsförhållanden i länet skapa underlag för en vettigare samhällsplanering.
Enligt planeringsdirektör Öström finns det vid tidpunkten tre tänkbara framtidsalternativ för Norrbotten. Antingen görs ingenting och problemen fördjupas eller så genomförs statliga insatser på bred front med breddning av basindustriernas verksamhet, intensifierad prospektering, forskning kring naturresurser och utbyggd högre undervisning. Det tredje alternativet innebär att människorna i Norrbotten tar över den formella beslutsrätten i ett antal av länets nyckelfrågor.
- Rapporten var politisk, men inte partipolitisk, säger Kjell Öström drygt 30 år senare.
Kjell Öström, född på Storön, uppväxt i Luleå och utbildad på Handelshögskolan, beskriver i rapporten Norrbotten som en satellit till metropoler och starka ekonomiska centra i södra Sverige och Västeuropa.
Ett socialfall
- På den tiden betraktades Norrbotten som ett socialfall av övriga Sverige. För mig var det angeläget att förändra den bilden, att peka på alla resurser som faktiskt finns här. Att tala om att anläggningskostnaderna för Harsprånget hade betalat sig redan till påsk, att allt som kom senare var vinst, att det skulle räknas oss tillgodo, säger Kjell Öström.
Han var långt ifrån ensam om synsättet bland dåtidens debattörer, även om rapporten enligt Rolf Olle Nilsson slog ner som en bomb och spåddes bli den mest diskuterade skriften i länet det året.
I uppföljande artiklar låter reportern politiker från alla partier komma till tals. Förutom socialdemokraten Ingvar Svanberg och moderaten Per Petersson välkomnar länets riksdagsmän (vpk, apk och c) rapporten liksom folkpartisten Göte Pettersson, kommun- och landstingspolitiker, som beskriver den som "en frisk fläkt".
För "undvikande av missförstånd" begär Kjell Öströms chef, länsrådet Lars Backlund, att få komma med ett tillrättaläggande i Kuriren. Rapporten ska ses som ett personligt debattinlägg från Kjell Öström eftersom den skrivits under hans tjänstledighet. Därför, skriver Backlund, har rapporten inte heller "varit föremål för beredning på tjänstemannanivå eller behandling i länsstyrelsens lekmannastyrelse".
Tämligen officiell
Trettiotre år senare är länsrådets invändning lika obegriplig som den borde ha varit då. Ingenting skvallrar om att rapporten på något sätt skulle vara personlig, inte ens förordet som skrivits under av sekretariatet för social utvecklingsplanering och innehåller en skrivning om att författaren själv svarar för värderingar och innehåll i rapporten. Den ter sig tämligen officiell, bär ett nummer (rapport 5) och projektnamnet tydligt och klart på förstasidan. Omslagets färg är orange, precis som de andra av projektets rapporter, formgivningen densamma och på titelsidan ståtar inte bara länsstyrelsen, utan också Socialstyrelsen, Norrbottens läns landsting och Kommunförbundets länsavdelning i Norrbotten.