I svensk presshistoria betraktas gruvstrejken i Malmfälten som en vattendelare.
Det var radikala tider, engagemanget mot USA:s krig i Vietnam växte, miljöfrågor och kampen för ökad jämställdhet mellan könen var andra frågor som började få ett allt större utrymme i spalterna.
Journalister talade om sig själva som allmänhetens tjänare med uppgift att belysa missförhållanden och undersöka samhällets baksidor och en tidigare ofta refererande och respektfull journalistik gentemot makthavare kompletterades med kritiska perspektiv och ifrågasättande.
När de 35 borrarna i Leveäniemis dagbrott stämplade in på morgonen den 9 december 1969 och samlades i truckverkstaden istället för att ge sig ut i den 25-gradiga kylan, rapporterade Åke Barck, Kurirens man i Kiruna, pliktskyldigt in till redaktionen i Luleå.
Det var den tredje strejken i gruvan på tio dagar, aktionen sågs inte så allvarlig.
Strejken total
Dagen efter kom urladdningen. I Svappavaara stod verksamheten helt still och i Kiruna och Malmberget började folk solidariskt sätta sig. På torsdagen var strejken total i hela Malmfälten.
- För Kuriren innebar gruvstrejken det stora genombrottet för ett modernt tidningsmakeri, säger Jan-Erik Thelénius, som hösten 1969 hade tillträtt som biträdande nattredaktör på Norrbottens-Kuriren i Luleå.
När den erfarne lokalredaktören Åke Barck i Kiruna på torsdagen började tala om att "det brinner i Malmfälten" växte strejken även i nattredaktionens medvetande.
- Den kvällen glömmer jag aldrig. Jag minns att någon av oss sa att "det är totalstrejk" och började skissa för att dra ordet över hela ettan. Så stora stilar kunde man inte maskinsätta och från början var vi inte ens säkra på om vi hade så stora bokstäver. Men till slut hittade vi några gamla trästilar i ett kast och satte ordet "Totalstrejk" över hela fullformats-ettan. Det är nog det snyggaste jag har sett, säger Jan-Erik Thelénius.
Fram till den här dagen hade det inte funnits någon särskilt medveten styrning över tidningens form. Nattredaktionen skrev visserligen rubriker och ritade in hur materialet skulle presenteras i toppen på tidningssidorna och på förstasidan, men resten plockades ihop i bly nere i sätteriet. Resultatet blev en tidning som är svårläst för nutida läsare, med artiklar som ofta löpte över flera sidor.
Helt ny teknik
När Jan-Erik Thelénius kom till Norrbottens-Kuriren var det redan bestämt att tidningen skulle gå över till offset, som inte bara innebar en helt ny teknik utan också övergång till ett nytt format, så kallat berliner.
- Sätteriet liknade en mekanisk verkstad, där var mörkt och skuffigt med skramlande sättmaskiner och kokande blygrytor. Nu skulle den miljön ersättas av ljusbord och knivar och från att ha handskats med bly skulle grafikerna nu jobba med papper - ett helt nytt hantverk, säger Jan-Erik Thelénius.
Men på kvällen den 10 december 1969 var det fortfarande fullformat, kokande blygrytor och sidskisser som gällde.
- Vi hade en väldigt duktig nattredaktör i Bertil Rehnberg, en riktig läromästare. När vi samlades till ett nytt skift den 10 december sade Bertil att "nu tar vi och redigerar tidningen från topp till botten". Och så tog han fram en sidskiss och en tuschpenna och drog en fet linje uppifrån och ner som delade av två spalter. Resten drar vi på, sa han. Jag minns hur jag tänkte att det här är redigering, så här hade det aldrig tidigare sett ut.
Under ett långt yrkesliv kom den där tuschlinjen att bli symbolen för kraften och målmedvetenheten i tidningsmakeriet för Jan-Erik Thelénius.
En rejäl utmaning
- Gruvstrejken kom precis när vi behövde en riktig utmaning för att lära oss den nya tekniken inför övergången. Åke Barck i Kiruna skrev dygnet runt och var den journalist i Sverige som följde strejken närmast och intensivast. Dessutom skickade vi upp folk från Luleåredaktionen, det var ett tempo vi aldrig hade varit i närheten av och vi lärde oss massor.
Ändå gick inte teknikbytet smärtfritt när Kuriren tog sin nya tryckpress i anspråk den 14 april 1970. Under flera månader hade "Nya Kuriren" marknadsförts stenhårt, bland annat med löften om en färgglad tidning nu när den nya tryckpressen kunde trycka i fyrfärg.
I själva verket damp det nu ner en svart-gul tidning i brevlådorna tisdagen den 14 april efter att både det blåa och det röda färgverket pajat på natten.
Höger eller vänster
En av dagens stora nyheter var besöket av den svenske kronprinsen, som reste till Norrbotten med ena armen i gips efter en skidolycka i Åre.
- Dagens vanligaste fråga från läsarna var vilken arm kronprinsen hade brutit. På våra bilder syntes omväxlande den vänstra och den högra armen i mitella. Den nya tekniken med inklistring av negativa bilder på negativa sidor ställde till det för oss, säger Jan-Erik Thelénius som lämnade Norrbottens-Kuriren för Dagens Nyheter ungefär samtidigt som luften gick ur Stålverk 80 - ett projekt som skulle lyfta Luleå till höjder vi inte ens kan drömma om i dag, man talade om 120.000 invånare.
- Då var det faktiskt lite av dekiskänsla i Luleå. Tomma tomter, obebodda hus, nedlagda planer.
Några år senare var han återigen på plats i tidningshuset i Luleå för att fortsätta göra tidning bland annat tillsammans med Stig Enbom, som var den som ledde nyhetsarbetet på Norrbottens-Kuriren under många år.
- Stickan var helt suverän när det gällde att känna igen stämningar, han var fenomenal på att se det lilla i det stora. Dessutom var han också en fantastisk nyhetsmänniska som kunde kasta allt annat åt sidan när han var något intressant på spåret. Under de här åren ville Stickan ingjuta mod i norrbottningarna och vi fick fria händer att satsa på material som på olika sätt lyfte fram människorna i länet, säger Jan-Erik Thelénius och bläddrar bland bilagor med titlar som "Människor", "Heja Norrbotten", "Det nya Luleå" och "Min bild av Norrbotten" med läsarnas egna bilder.
- Visst var det kampanj-journalistik, men jag tycker inte att det var dåligt. Över huvud taget var det ett eldorado att arbeta som journalist i Norrbotten under de här åren, eftersom det hände så mycket. Dessutom växte tidningen oavbrutet, det tycktes inte finnas några gränser för hur stora vi kunde bli.
Störst i världen?
1975 passerades 30.000- strecket, vilket fick en euforisk Stig Enbom att inför det obligatoriska gruppfotot fundera på om inte Norrbottens-Kuriren till slut skulle komma att bli den största tidningen i världen.
Upplageökningen skulle komma att fortsätta ända in på 1990-talet.
- 1980-talet var också väldigt roligt och en tid när jag tycker att vi höjde kvaliteten på det vi gjorde. Det hela blev mer genomtänkt, fick en annan tyngd. När datorerna kom öppnades en helt ny värld, där journalister för första gången fick ta hand om hela processen kring tidningsformen på egen hand. Tyvärr försvann en hel yrkesgrupp på köpet - typograferna.
Exakt på dagen 40 år efter att Jan-Erik Thelénius för första gången satte sin fot på Norrbottens-Kurirens redaktion beslöt han sig för att lämna den 2009. Då hade han precis avslutat jobbet med att göra om Kuriren till tabloid.