En månad innan Norrbottens-Kuriren skulle till att fira 100-årsjubileum 1961 gjorde journalistaspiranten Marianne Isaksson sitt intåg på redaktionen i Luleå. Därmed kom hon, som senare bytte namn till Malmelind, att bli en av de allra första kvinnliga journalisterna på Kurirens redaktion i Luleå. Samtidigt anställdes också Cecilia Rudebäck, även hon journalistaspirant, på redaktionen i Kiruna.
På Luleå-redaktionen, som 1961 bestod av 17 journalister inklusive redaktionschefer, fanns ytterligare två journalistaspiranter. En av dem var en 23-årig yngling vid namn Stig-Olof Carlsson som senare skulle komma att bli välkänd kulturchef på konkurrenttidningen.
Hittills hade journalistyrket närmast betraktats som ett kall på sparsamt bemannade redaktioner. Några egentliga journalistutbildningar fanns inte och enigheten var stor om att yrket bäst lärdes ut på redaktionerna.
Halv grundlön
1962 startade de första statliga journalistinstituten i Stockholm och Göteborg. 1968 utnämndes dessa till journalisthögskolor med två års utbildning inklusive en praktiktermin, vilket skulle komma att betyda mycket för yrkesidentiteten. Ändå dröjde det ända till slutet av 1970-talet innan majoriteten av de nyanställda journalisterna i Sverige hade en formell journalistutbildning.
Som aspirant arbetade man de första sex månaderna för halv grundlön. Resten av utbildningstiden, sammanlagt ett och ett halvt år, fick man 75 procent av grundlönen.
- Jag fick börja skriva notiser och jag minns inte att det var någon särskild handledare utsedd för mig. Men jag fick bra respons, där fanns många som lärde mig, minns Marianne Malmelind femtio år senare.
Hon är född och uppvuxen i Pålänge utanför Kalix och utbildade sig först till sekreterare innan hon flyttade till Stockholm. Det var där hon läste att Kuriren sökte aspiranter.
Gillade att skriva
Så här efteråt kan hon inte säga vad det egentligen var som drog henne till yrket. Visserligen gillade hon att skriva och hade fått en del beröm under skoltiden. I minnet finns också Gustav VI Adolfs Eriksgata i Norrbotten. Då var hon bara en liten flicka som enkelt kunde ta sig upp på en stenmur för att få en perfekt överblick över det kungliga följet. I sällskapet fanns en mycket parant dam iförd en elegant röd dräkt som med block och penna i händerna följde majestätet i hasorna.
- Kanske spelade det roll, kanske inte. Jag bestämde mig i alla fall för att söka och ringde upp Gunnar Isaksson som arbetade som journalist i Kalix och var en avlägsen släkting och frågade om inte han kunde vara min referens. Vi kände visserligen inte varann särskilt väl och jag vet inte om han någonsin ställdes inför frågan.
1950-talet hade varit tidningsdödens decennium. I takt med att kostnaderna sköt i höjden lades 58 landsortstidningar ner mellan 1949 och 1950. Bland annat fördubblades priset på papper, en tung post för landsortstidningar där just papper stod för mellan 10 och 20 procent av kostnaden. Norrbotten förlorade två, syndikalistiska Norrlandsfolket som givits ut i Kiruna sedan 1925 och högertidningen Norrbottens Allehanda i Piteå som upphörde 1954.
Men svenskarna var ett tidningsläsande folk. Trots alla nedläggningar ökade landsortspressens samlade upplaga under de här åren med en halv miljon exemplar för att 1958 uppgå till två miljoner. Samtidigt upplevde kvällstidningarna sin genombrottsperiod och satsade på riksspridning, bland annat med hjälp av särskilda tidningsflyg. Expressen, som upplagemässigt var den mest framgångsrika kvällstidningen under 1950-talet, sålde till exempel två tredjedelar av sin upplaga utanför Stockholmsregionen och kunde räkna med en hushållstäckning på minst fem procent i stort sett över hela landet.
Dessutom lästes veckotidningar och så kallad populärpress som aldrig förr - i medeltal köpte de svenska hushållen i slutet av 1950-talet åtta i månaden.
Rensade förstasidan
Norrbottens-Kuriren, som under krigsåren förlorat i upplaga, började nu återigen öka. Tidningen leddes av den tredje generationen Isakson, Halvar Isakson, direktör och ansvarig utgivare som allteftersom lämnade över till sina söner Bertil och Nils.
I november 1956 övertalade bröderna sin pappa att rensa förstasidan fri från annonser, något han motvilligt gick med på. Halvar Isakson hade inte behövt oroa sig - tidningen stärkte inte bara sin nyhetsprofil, på köpet lanserade man också bilden av kuriren som sittande på sin häst skulle komma att bli en slitstark symbol.
Den 24 november 1961 rapporterar Norrbottens-Kuriren att "TV-flugan" landat i länet tack vare tillkomsten av Älvsbysändaren. Premiärkvällen var "kvaliteten perfekt" också på platser som egentligen låg utanför tv-sändarens ideala räckvidd. I Luleå rapporterades att biltrafiken flutit aningen lugnare än vanligt, men att det i övrigt var sig likt på "ströget", där ungdomar "drev fram i klungor som vanligt". Visst publikbortfall noteras på biograferna Saga och Forellen, medan Stadshotellet och Standard hotell sade sig ha haft lika många gäster som en "vanlig" torsdagskväll.
Vid det här laget hade över en miljon svenskar tecknat tv-licens, sändningstiden var cirka 24 timmar i veckan. I tidningsbranschen hade tv:s betydelse och påverkan diskuterats länge och osäkerheten var stor hur dagspressen skulle klara konkurrensen. Däremot ansågs inte radions regionala sändningar - Norrbottenskvarten var först ut 1959 - utgöra något hot, därtill var programtiden för kort och täckningsområdet för stort.
Kvinnlig kollega
Det mest påtagliga resultatet av tv:s etablering blev de dagliga tv-tablåerna. Ett annat var att vi fick nya kändisar, hämtade från tv:s populära fråge- och underhållningsprogram. Men framför allt ledde konkurrensen till att landsortspressen lyfte fram sitt lokala material mer än tidigare.
Redan efter ett år fick Marianne Malmelind en kvinnlig kollega på redaktionen, Christa Åström, som närmast kom från en smålandstidning. Med åren blev de allt fler, mellan 1965 och 1975 ökade andelen kvinnliga medlemmar i svenska Journalistförbundet från 15 till 25 procent.
- Jag tänkte faktiskt inte särskilt mycket på att jag var den enda kvinnan när jag kom till redaktionen som 23-åring. Men jag minns att en av fotograferna sade åt mig att de faktiskt inte tänkte hålla upp dörrar för mig, att jag skulle betrakta mig som en i gänget, vilket jag också gjorde. Självklart fanns det en och annan som kunde vara dum, men på det stora hela trivdes jag mycket bra i tidningsmiljön.
Under sin långa journalistkarriär arbetade Marianne Malmelind både som skrivande reporter och som redigerare. Dessutom var hon i två omgångar lokalredaktör i Kalix. Marianne Malmelind blev också på 1980-talet den första kvinnliga nyhetschefen på Norrbottens-Kuriren.