I Norrbottens-Kurirens arkiv hittar jag gamla registerböcker, där en gång tidningens egna arkivarier med vacker handstil skrev in de olika ämnena och försåg dem med siffror.
Läser "Kul 67" och ett nummer. Senare har någon fyllt på raden med "Kul 69", för att visa att klippen och bilderna lagts i samma kuvert. Över alltihop har någon senare strukit ett streck och plitat ner en hänvisning: "Se hängmapp Ungdomsproblem".
Det hela låter som en tolkning av ett händelseförlopp som i en artikel signerad Christa Åström 1972 berättar om en ungdomsförening som från början kallades "soft, kulturell, snobbig" och som senare skulle komma att beskrivas som vänstervriden, men också som "en organisation med knarkare och fyllon".
1967 startade landets första länsteater i Norrbotten. Som ett led i sitt publikarbete engagerade sig teaterns personal tillsammans med andra intresserade vuxna i en förening för Luleås unga som fick namnet Kul 67.
Rökig dans i biblioteket
Den 9 oktober 1967 skriver Kuriren om en lördagskväll i Luleå där 250 unga möter upp till en helkväll bestående av genrepet på Claes von Rettigs pjäs Jag den store i läroverkets aula, en "jamsession" med Christer Boustedt, Berndt Egerbladh och Sven Hessle på biblioteket där skådespelaren Roy Fjärrstad avslutar kvällen som discjockey.
Några månader senare gästar Kuriren-reportern Lars Lindberg ett Kul 67-arrangemang där 300 ungdomar "röker och dansar i vårt fina länsbibliotek".
Vid avdelningen för facklitteratur, "Geografi-Pq." ställer han frågor till "två skuggor" som säger sig vara mycket nöjda med arrangemanget, samtidigt som de drömmer om en egen lokal. En stund senare pratar han med "en långhårig, vitjumprad, cigarettblosserska" sittande i en fönsternisch som säger att "det här är det bästa som hänt i Luleå" medan "en helskärpt brunett i maxikjol" konstaterar att kvällens arrangemang drog flera hundra, trots att tv-programmet "faktiskt var bra".
Åtskilliga artiklar berättar om föreningens pågående liv, särskilt minnesvärt är reportaget från en föreningskväll i februari 1969 där pensionärer "twistar" tillsammans med en betydligt yngre generation i ett överfullt bibliotek.
Flyttlassen går söderut
Rekordåren, som inletts redan i början av 1950-talet, börjar lida mot sitt slut och protesterna mot välfärdssamhällets baksidor tilltar. Efter 1960 hade fler flyttat ut än in i Norrbotten och det gick en jämn folkström från länet till landets växande industrier söderöver. De ekonomiska strukturerna hade förändrats dramatiskt under de senaste decennierna, de små jordbruken lades ner och skogsbruket mekaniserades - glesbygdskommunernas invånare flyttade antingen söderut eller till de större centralorterna.
Världen trängde sig på, FNL-rörelsen växte sig stark bland svenska ungdomar, Vilgot Sjöman spelade in Jag är nyfiken - gul/blå där Lena Nyman går runt och bedriver "samhällsundersökningar" bland annat genom att intervjua den blivande svenske statsministern Olof Palme i hans radhusträdgård i Vällingby. 1969 väljs Palme till partiordförande för socialdemokraterna vid en kongress där 309 manliga och 41 kvinnliga ombud röstar. Drygt två månader senare går gruvarbetarna i Svappavaara, Kiruna och Malmberget ut i en strejk där sammanlagt 4.700 LO-anslutna gruvarbetare - inklusive de som jobbar i malmhamnen i Luleå - deltar. Strejken riktar sig inte bara mot dåliga arbetsförhållanden och lönevillkor, utan också mot LO och Gruvarbetarförbundet och blir en stor nyhet som drar ett gigantiskt pressuppbåd till Kiruna.
400 demonstrerade
I oktober 1971 vandrar ett demonstrationståg med 400 ungdomar genom Luleå, från Loet fram till stadshuset. Kraven är redan formulerade - om inte fritidsnämnden ger Kul 67 en lokal tänker man ockupera en.
I flera år tycks frågan om en centralt belägen aktivitetslokal för Luleås ungdomar har varit på tapeten. 1969 samlades 3.000 namnunderskrifter in och listan hade vandrat mellan fritidsnämnd och bostadsnämnd utan att något hände.
I tidens anda rustade nu Luleås unga för kamp. På flygbladen, vars texter formulerats efter ett stormöte i bibliotekets studio, kunde man bland annat läsa att det måste vara rätt att kräva alternativa lokaler istället för att gynna de dyra etablissemangens. I den lokal ungdomarna såg framför sig skulle så långt det var möjligt allt vara fritt.
Utnötningskrig
Politikerna med fritidsnämndens ordförande Gustaf Sundström och fritidschefen Herbert Jacobsson i spetsen, tog under några intensiva höstveckor emot hela demonstrationståg i stadshusets sessionssal, utan att kunna lova någon lösning.
Den 15 oktober 1971 ger Gunnar Söderholm följande bild av en av flera händelser i Norrbottens-Kuriren:
"Strax före klockan 18 på fredagen. Cirka 200 ungdomar har ockuperat fritidsnämndens korridor i Stadshuset. Längst bort i ett rum sitter Gustav Sundström och Herbert Jacobsson och har telefonkontakt med yttervärlden. Det är något av ett utnötningskrig. I ett annat rum sitter f. stadsdirektören Gunnar Lindvall och funderar på juridiska problem. Situationen är en aning förvirrad. Ungdomarna vill ha en egen lokal och det på stubben. Kjell Sundvall fungerar som ordförande och man kommer fram till ett beslut. Om man inte före klockan 16 idag fredag får ett positivt besked av myndigheterna så kommer de "tappra 200" plus ytterligare något hundratal att på stubben ockupera ett rivningshus i staden. Detta beslutades medels handuppsträckning och deltagandet var 100-procentigt."
Någon lokal blev det inte den gången heller och på bilder kan man se hur ockupanterna står och sopar korridorgolvet efter sig inför reträtten. Strax efteråt ockuperades som beslutat också en rivningskåk på Kungsgatan innan politikerna fick nog och verkligen fixade en lokal i en gammal industrilokal som tillhört Luleå varv.
- Där hade vi behövt vuxenhjälp, det hela gick överstyr efter några månader, berättar Kjell Sundvall.
Oförglömliga minnen
För honom och många av hans generationskompisar har minnena kring Kul 67 blivit några av de oförglömliga, de som oftast plockas fram när de möts.
- Det blev ett jäkla liv inom socialdemokratin. Kommunstyrelsens ordförande Nisse Malmgren ville åtala oss som ockuperade rivningskåken, medan andra ville fria. Det hade sett ut det, 300 ungdomar inför skranket.
Efter att ha pryat på Norrbottens-Kuriren i högstadiet ("jag gjorde bland annat ett reportage kring behovet av rökrutor i skolan, otänkbart idag") började Kjell Sundvall skriva filmkritik för tidningen uppmuntrad av Gunnar Söderholm, signaturen Cyrano, "Cyrris" på redaktionen.
- Utan Cyrris hade jag inte varit där jag är i dag, diskussionerna med honom blev min första filmskola. Jag var med i FNL, han var för kriget i Vietnam och älskade John Wayne. Politiskt var han mörkblå, jag var djupröd men vi förenades i ett stort filmintresse. Att börja dilla om att man vill bli filmregissör i Luleå på den tiden var ju ingen idé. Men Cyrris tyckte att det var ett jävla bra yrke, säger Kjell Sundvall som senare gick över till att producera ungdomsradio i Luleå tillsammans med Kerstin Wixe, Karin Svenhem och Jocke Palo innan han sökte och kom in på Dramatiska Institutets regilinje.