I nyhetsartikeln berättar ögonvittnen om ljudliga explosioner och ett våldsamt snabbt brandförlopp och på plats vittnar reportern om människors förstämning. En sidoartikel från TT meddelar att Hilding Hagberg, riksdagsman och redaktör på Flamman, skickat ett telegram till statsminister Hansson med en begäran om tillsättningen av en särskild utredningskommission kring branden.
På ledarplats beklagas det inträffade starkt, samtidigt som skribenten (artikeln saknar signatur) höjer ett varningens finger för spekulationer om ett eventuellt attentat. Redan dagen efter, tisdagen den 5 mars, skriver Bertil Nilsson, signaturen Benus, följande i sin dagliga krönika kallad "Dagsrevyn":
"Slutet för Norrskenet (namnet på Norrskensflammans tryckeribolag, red:s anm.) kom med en krasch och en tragedi. Hos en norrbottnisk tidningsman som haft att tas med Norrskenet och dess produkter i ett 20-tal år, väcker det inträffade helt naturligt åtskilliga känslor till liv. För min del måste jag framhålla, att de första intrycken av medkänsla med de förolyckade, särskilt kvinnor och barn (vilka intryck politiska motsättningar icke förmått tillbakahålla), mattats avsevärt, sedan man nödgats konstatera bolsjevikernas uppträdande efter händelserna i Norrskenets kvarter. Det ter sig sällsamt, även för en kännare av vårt samhälle, att innan de dödströtta brandmännen hunnit tvätta sotet av sina ansikten och sköta om sina skavanker, voro kommunisterna redan i färd med att utnyttja den fruktansvärda olyckan till nya anslag mot samhället."
"Folkets bard"
För att understryka att han inte ändrat ståndpunkt trots att det senare framkommer att det faktiskt rör sig om ett attentat låter han delar av samma krönika återigen gå i tryck i samband med rättegångarna i april.
När Karl Gerhard turnerar i Norrbotten sommaren 1939 ironiserar Bertil Nilsson över denne "folkets bard och trubadur" och konstaterar att borgerligheten i Sverige blivit så snäll och eftergiven att den skrattar med när den förolämpas på scenen. Före krigsutbrottet skriver han att Torgny Segerstedt är "ett offer för platsbristen på våra specialsjukhus".
Bertil Nilsson föddes i Vitå 1902. Efter folkhögskolestudier började han som 20-åring arbeta på Norrbottens-Tidningen, 1924 anställdes han på Norrbottens-Kuriren.
En sommar tog han sig för att skriva en daglig krönika och lovade sina tvivlande kollegor att hålla ut en vecka. I 25 år skulle hans "Dagsrevy" vara ett så gott som dagligt inslag i Norrbottens-Kuriren. Sin sista krönika skrev Bertil Nilsson dagarna innan han dog 1954, 52 år gammal.
I april 1940 ockuperade Tyskland Norge och Danmark och Sverige blev i princip omringad av en stormakt som verkade oövervinnerlig. Dessutom var de historiska och kulturella banden mellan Sverige och Tyskland starka.
Känsliga tyskar
Den tyska känsligheten var stor. Så känslig att självaste riksministern Göring bara ett par veckor efter Hitlers makttillträde 1933 till exempel protesterade mot en formulering av Torgny Segerstedt i en krönika i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Att pressen måste inordnas i det svenska totalförsvaret och ställa upp på idén att hålla landet utanför kriget var en självklarhet för statsmakterna. Sveriges utsatta läge ledde snabbt till införandet av en repressiv tryckfrihetspolitik som stod i skarp kontrast till den som tidigare lagfästs i 1812 års Tryckfrihetsförordning.
Det nya regelverket var slumpartat och ledde sannolikt till en överdriven försiktighet, även för de tidningar som inte ifrågasatte informationspolitikens grundsatser. Förutom transportförbudet, som innebar att tidningar som ansågs förmedla statsfientlig propaganda inte fick transporteras med allmänna transportmedel, utövades postcensur och dessutom kunde pressen bland annat åtalas för artiklar som innehöll "smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen".
Tyskvänliga tidningar
Vid den här tiden var det snarare regel än undantag att chefredaktörer på viktiga partianslutna tidningar samtidigt också var riksdagsmän. Till de organ som inrättades för att övervaka självdisciplinen och självsaneringen knöts också flera ledande pressmän från hela Sverige. Detta bidrog sannolikt till att pressen under de här åren kom att bli en integrerad del av den neutralitetspolitik som samlingsregeringen tillämpade och inte bara en utomstående betraktare som refererade och kommenterade utvecklingen inom och utom landet.
- Med några få undantag var de flesta dagstidningar i Sverige vid den här tiden tyskvänliga, det var så att säga normalläget. Det är lite svårt för oss att förstå i dag eftersom vi ju efteråt hellre har lyft fram dem som bjöd motstånd, säger journalisten och presshistorikern Elisabeth Sandlund som ingick i redaktionen för uppslagsverket Den svenska pressens historia (Ekerlids 2001) där hon ingående beskrivit åren 1936 - 1945.
Undantaget från regeln är, förutom Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bland annat landets kommunistiska tidningar, liberala Eskilstuna-Kuriren, Vestmanlands Läns Tidning, Ture Nermans Trots allt! och några till.
Elisabeth Sandlund väljer att dela in den svenska pressen vid den här tiden i grupper: "grå", "vita", "röda", "bruna" och "ljusbruna".
I den grå gruppen placerar hon de tidningar som ansåg att Sverige till varje pris skulle hålla sig utanför kriget, i den vita ett fåtal som utan att anpassa sig till de nya regler för tryckfrihet som samlingsregeringen beslutat om envist stod fast vid sin kritik av det nazistiska Tyskland och mot varje svensk eftergift. I gruppen "röda" finns de kommunistiska tidningarna och under "de bruna" döljer sig de öppet nazistvänliga publikationerna.
"Ljusbruna"
Som en underkategori har Elisabeth Sandlund lagt till "de ljusbruna".
- De gick inte lika långt som de bruna, arbetade inte oförblommerat för en svensk uppslutning bakom Tyskland, befann sig snarare i gränstrakterna till den grå kategorin. Men hela tiden visade dessa tidningar stor förståelse för de tyska argumenten, även efter det att krigslyckan vänt.
Till de ljusbruna dagstidningarna i Elisabeth Sandlunds uppräkning hör Norrbottens-Kuriren tillsammans med bland andra Östgöta Correspondenten, Helsingborgs Dagblad, Aftonbladet och en rad av bondeförbundets mindre organ.
Med undantag från liberala Aftonbladet och bondeförbundets tidningar, stod de ljusbruna tidningarna ofta politiskt till höger. Ändå räcker begreppet "högertidning" inte som förklaring till Tyskvänligheten.
Tydliga naziåsikter
- Så enkelt var det inte. Svenska Dagbladets chefredaktör Ivar Andersson stängde till exempel av Fredrik Böök, på sin tid en gigant i tidningssammanhang som litteraturhistoriker och kritiker, från att skriva i tidningen under de här åren eftersom Böök var uttalad nazist, säger Elisabeth Sandlund.
I flera fall handlade det om en eller ett par medarbetare som stod för de extrema åsikterna som de framförde i signerade krönikor, medan ledarspalten hade en delvis annan och mer modest ton. Men någon bar ansvaret.
- I Norrbottens-Kurirens fall är det ganska lätt att peka ut denne Benus, som i sina dagliga krönikor gick väldigt långt, både när det gällde utrikes- och inrikespolitiken. Förutom att han visade upp tydliga nationalsocialistiska åsikter var han också en väldigt stark antikommunist, något som naturligtvis hänger ihop. Men faktum kvarstår, Bertil Nilssons krönikor publicerades under hela kriget, någon eller några lät honom hållas. Medan många andra ändrade ståndpunkt när den tyska krigslyckan vände stod Bertil Nilsson fast vid sina åsikter. Man kan bara spekulera i vilka samtal som fördes på redaktionen, säger Elisabeth Sandlund och konstaterar att läsarna också straffade Norrbottens-Kuriren.
Medan den svenska landsortspressen kraftigt ökade sina upplagor under de här åren, fick Norrbottens-Kuriren som en av få känna på en upplageminskning under perioden 1941 - 1945. Från att ha varit nummer ett i länet med 30 procents högre upplagesiffror än närmaste konkurrenten, såg sig tidningen redan 1944 omsprungen med samma procenttal.