150 år/del 10: När Finlands sak var vår

Som vanligt är förstasidan täckt av vardagliga annonser och man får bläddra ända fram till sidan fem i den vid jämförelse med dagens mått till omfånget gigantiska tidningen innan man hittar de feta krigsrubrikerna. Nästan lika stora rubriker och en placering på sidan tre får nyheten om den fruktansvärda olyckan vid Sandöbron som talar om minst 20 döda arbetare.
Tre jättelika tidningssidor avsätts för krigsrapporteringen den här dagen när Hitlers trupper anfaller Polen och andra världskriget får sin början.
Kriget kom närmare
Ännu ska det dröja innan man allmänt börjar tala om ”världskrig” och som fredagsläsning bjuds det på ett stort uppslaget reportage om den nya Strömbackaskolan i Piteå, en yrkesskola - ”Sveriges modernaste i sitt slag” – den vanliga sport- och idrottskrönikan och avdelningen ”Spinnsidan” som skriver om skolstart, gör ”kulinariska strövtåg” och bjuder på stickbeskrivningen till en barnklänning med tillhörande hätta. Som vanligt avslutas den 12-sidiga tidningen med en följetong – Släktfejden av Hugh Walpole, en riktig långkörare.
Redan dagen efter har kriget kommit närmare. Då pryds en stor del av ettan av en kungörelse om förstärkt förvarsberedskap och några dagar senare ägnas en luftvärnsövning ute på Norra Brändön ett stort fotoreportage. Den 13 september berättas det i en notis att United Press vid sidan av Tidningarnas Telegrambyrå kommer att förse Norrbottens-Kuriren med krigsnyheter.
Oväntat hade de svurna fienderna Tyskland och Sovjetunionen den 23 augusti 1939 undertecknat en icke-angreppspakt, vilket banade väg för Tysklands angrepp på Polen den 1 september. När Finlands regering inte tillmötesgick Sovjetunionens krav på att överlåta Karelska näset och en flottbas på Hangö (officiellt för att skydda Leningrad) anföll Sovjetunionen den 30 november. 
Starka känslor
Angreppet på Finland och det påföljande finska vinterkriget gav upphov till starka känslor i grannlandet Sverige. Över hela landet organiserades så kallade Finlandskommittéer som under mottot ”Finlands sak är vår” värvade frivilliga till den svenska kår som utrustades med svenskt försvarsmateriel och svenska vapen. Dessutom samlade kommittéerna in pengar och skapade opinion.
I Norrbotten organiseras hjälpen i Centralkommittén för Finlandshjälpen med kontor bland annat i Nya arbetsstugan på Kyrkogatan i Boden.
Några år tidigare hade frivilliga svenskar på väg till spanska inbördeskriget ofta fått resa illegalt genom Europa. Till Finska vinterkriget tycks de frivilliga ha rest ackompanjerade av folkets och etablissemangets jubel. Alla samhällsklasser möttes i arbetet för Finlands sak.
I Stockholm talade Zeth ”Zäta” Höglund, radikal socialdemokrat, antinazist och chefredaktör för Social-Demokraten, med lidelse om ”Finlands övermäktiga kamp för sin och vår gemensamma sak” medan Sven Jerring och Torsten Tegnér manade till idrottslig solidaritet när ”våra finska bröder kräva vårt bistånd”.  I Norrbotten reste bland andra författare som Eyvind Johnson, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Albert Viksten runt för att hålla ”upplysningsmöten i Finlandsfrågan” med underrubriker som ”Finlands kamp och Sveriges frihet” och i Sunderbyn satt generalen och stabschefen Archibald Douglas, som personligen hade deltagit i inbördeskriget i Finland 1918 på de vitas sida, och gjorde upp planer för svenska truppers ingripande i Nordfinland, något han senare berättade om i sina memoarer.
Jobbade gratis
Dagligen ropar stora annonser i Norrbottens-Kuriren och i andra dagstidningar ut att ”Varje minut är dyrbar! Gör din plikt – det finska folket gör sin då det gjuter sitt blod” och ”Nu är stunden inne, då fria kämpar samlas under korsfanornas tecken i striden för sanning, frihet och rätt”. 
På många arbetsplatser runt om i landet går de anställda ut och jobbar gratis en söndag för Finlandshjälpen, Norrbottens-Kuriren rapporterar den 22 januari 1940 till exempel från Kiruna där 1.608 man sägs ha deltagit i LKAB:s söndagsarbete.
Redan i rubriken konstaterar tidningen, som tidigare också hade kommit ut med ett gratisnummer för Finlands sak, att ”även kommunister vore med och drogo sitt strå till stacken”.
”Tvingades anfalla”
För medan den allmänna opinionen talade sig varm för Finlands sak intog de svenska kommunisterna en annan ståndpunkt.
De ansåg att Sovjetunionen tvingades anfalla Finland för sitt försvars skull eftersom de inte fått tillgång till viktiga landområdena på fredlig väg. Enligt deras uppfattning var Hitlers främsta mål just Sovjetunionen och den kommunistiska ideologin och med det finska inbördeskriget och den fascistiska Lapporörelsen i färskt minne litade de svenska kommunisterna inte på den finska regeringen som de ansåg mer än gärna ville samarbeta med Tyskland. Betraktad ur den synvinkeln skulle Sverige och Norrbotten förvandlas till ett uppmarschområde för den tyska armén och allt prat om ”Finlands sak är vår” förklarades som rena krigspropagandan.
De svenska kommunistiska tidningarna vid den här tiden pekade bland annat på en blomstrande storsvenskhet, politisk enfald och på brister i nyhetsrapporteringen från kriget som målade upp en mycket positiv bild av det finländska motståndet.
Det sistnämnda fick bland annat Bertold Brecht, tysk dramatiker på landsflykt i Sverige, att i en mycket satirisk artikel skriva om hur stavhoppare, ”champions från ett halvt dussin olympiader” elegant hoppar mot de ryska tanksen och skjuter ner hela besättningar med små revolvrar.  En av anledningarna ”till detta krigs underbara förlopp”, skriver Brecht, ”är att finnarna står under befäl av en fältmarskalk, som lärt sig krigets hantverk i sitt eget land, där han för flera år sedan grundligt besegrade ett av jordens tappraste folk, sitt eget.”
Fältmarskalken i fråga hette Gustav Mannerheim. Under det finska inbördeskriget hade han drygt tio år tidigare lett de segrande vita styrkorna mot de röda.
Redan 1928 hade den militära övervakningen och registreringen av kommunister inletts genom den så kallade Upplysnings- och underrättelsebyrån (UB), som precis som 1970-talets IB inte var känd för riksdagen.
Hätsk stämning
Stämningen gentemot de svenska kommunisterna var minst sagt hätsk. De kallades landsförrädare och strax efter att Sovjet anfallit Finland i månadsskiftet november/december öppnades det första interneringslägret i Storsien utanför Kalix där 350 män placerades i en första omgång. SJ-anställda tvångsförflyttades söderut på grund av sina politiska åsikter, det kallades allmänt för ”att tvångsas” och riksdagen fattade beslut om att belägga kommunistiska tidningar, så kallade ”samhällsskadliga periodiska skrifter”, med transportförbud och tidningsredaktionerna utsattes för landsomfattande razzior.
Men för några av de män som regelbundet möttes på Stadshotellet i Luleå var detta ändå inte nog.