150 år/del 1: Allt började i en liten bagarstuga – året var 1861

Den här gången föranleds berättelsen av att Norrbottens-Kuriren firar jubileum, den 14 december är det på dagen 150 år sedan redaktören August Cajanus satte sig och skrev ner den allra första ”helsningen” till Kurirens läsare.
Förmodligen sitter han där och skriver för hand vid ett skrivbord i en liten bagarstuga intill Skatan i Luleå, där den första redaktionen och tryckeriet, den så kallade tidningsofficinen, låg. Men som den berättare han är placerar sig August Cajanus på hästens rygg och ikläder sig rollen som den beridne kurirens – för övrigt den allra första tidnings-kuriren i Sverige – när han talar om det uppdrag han och tryckeriägaren L.U. Berglund nu ger sig själva:
”Kurirer äro i allmänhet icke det höfligaste folket, men olik andra, är Norrbottens-kuriren anspråkslös och human, och beder derföre vördsamligen att få räcka publiken sin hand. Det är icke på nådig befallning han uppträder. Han går endast deras ärenden, som med honom samvetsgrannt arbeta i det allmännas intresse. Self fri, vill han kämpa för andras frihet.”
Den kurir August Cajanus berättar om färdas ”nära tusen qvadratmil” för att bese och granska. Han stannar framför fält och frågar sig när dessa ska bära ”gungande ax och gifva rika skördar”. Han frågar också när de nakna, dystra och ödsliga malmbergen ”skola framställa en tafla af liv och rörelse”, när röken ska uppstiga ur de ugnar som smälter malmen till ”glödande ström” och när vallhjonens sång skall klinga i alla dessa dalar som de kringliggande snöfjällen ”gifva dubbel belysning, fördubblad värme och fördubblad växtlighet”.
Ridande genom sjumilaskogar och vadande längs oändliga myrar tar han sig fram, Cajanus kurir, medan han iakttar det liv som pågår och som röjer väg för industri och odling.
Funderingar
Men hur är det med människorna han möter under sin resa – är de verkligen lyckliga och förnöjsamma, funderar kuriren där på hästryggen. Något svar på sina frågor får han inte, men till framtiden sänder han en förhoppning om att den roll människan här i norr just för tillfället alldeles uppenbart spelar i landets utvecklingshistoria ska bli lyckosam och inte ”dyrköpt ånger”. Framtiden var då, precis som nu, okänd.
Själv hinner den ensamma kuriren och hans häst naturligtvis inte vara överallt samtidigt och därför ber August Cajanus sina läsare om hjälp med att förmedla intryck och åsikter till redaktionen. Allt för att ”gifva en sann och osminkad skildring av Norrbotten, dess natur, dess behof och ressurser!”
Hur såg då det samhälle ut där August Cajanus och L.U. Berglund öppnade sin tidningsofficin?
1.500 stadsbor
Luleå hade fem år tidigare blivit residensstad efter Piteå. År 1861 räknades antalet stadsbor till 1.500.
Visserligen hade Norrbotten ända sedan mitten av 1600-talet ofta utmålats som ”framtidslandet” i den nationella debatten med allt vad det innebar av drömmar om ännu slumrande naturresurser, då dominerades folkförsörjningen av självhushåll inom naturahushållningens ram. Produktionen låg i huvudsak naturligtvis på landsbygden, men allt eftersom kuststädernas handel och sjöfart ökade kom också människornas kontakter med marknaden att bli mer omfattande.
Cajanus och hans kurir stod bildligt talat på tröskeln till den begynnande industrialismen, den som skulle ta ordentlig fart ungefär tio år senare och förändra, inte bara norrbottningarnas livsvillkor, utan hela västvärldens.
Livet levs som bekant framlänges, men förstås bara baklänges som filosofen Sören Kierkegaard så träffsäkert uttryckte sig ungefär vid samma tidpunkt som August Cajanus hälsade läsarna till Norrbottens-Kuriren denna vinterdag den 14 december 1861.
Så här efteråt kan man inte annat än beundra August Cajanus för hans samtidsanalys – i sin text pekar han ut det som skulle komma att helt förändra Norrbotten under de kommande 100 åren: Exploateringen av bland annat skogen, malmen och vattenkraften.
Orädd redaktör
August Cajanus var inte obekant för läsarna. Han hade redan gjort sig känd som orädd redaktör för tidningen Norden, som hade utkommit i Luleå sedan 1856. Norrbottens-Kuriren var helt enkelt en fortsättning av den tidningen, som tidigare sålts till ”konstförvanten”, alltså tryckaren L.U. Berglund.
Norden hade startats och drivits av sågverksägaren och den frireligiöse ledaren Jonas Bodell, som också representerade Luleås borgarstånd i den svenska ståndsriksdagen som avskaffades först 1866. Bodell, som i tidningen intensivt odlade sina egna frågor och ofta riktade skarp kritik mot kyrkan, tycks visserligen ha fått nog av tidningsutgivning. Ändå hade L.U. Berglund uppenbarligen svårt att bli kvitt hans inflytande varför han helt sonika startade en ny tidning.
Därav kommer det sig att det allra första numret av Norrbottens-Kuriren inte bara bär ordningsnumret 50 inom parentes efter siffran ett utan också i stort sett har samma utseende som föregångaren. Formatet är också detsamma, folio, fyra sidor, tre spalter per sida, och enligt uppgift var tryckpressen densamma som dåtidens tidningskung framför alla, Lars Johan Hierta, ursprungligen tryckte Aftonbladet på – en handpress i trä.
Liten upplaga
Upplagan låg från början på 100 exemplar och tidningen utkom varje helgfri lördag afton. Prenumerationspriset uppgick till fyra riksdaler för helår, två riksdaler och 25 öre för ett halvår och en riksdal och 25 öre för ett kvartal. Kostnaderna för lösnummer anges inte i tidningens redaktionsruta. Däremot står där att en annons kostar 6 öre för varje ”finstilt rad” och att ingen annons under 25 öre kommer att införas.
Hittills hade det tagit minst en vecka för en nyhet att färdas från Stockholm till Norrbotten, något som förändrades radikalt i och med etableringen av en telegrafstation 1857. Det där med telegrafering visste August Cajanus det mesta om: Han var nämligen inte bara journalist – han var också telegrafkommissarie och redan den 22 januari 1863 kunde han underrätta sina läsare om innehållet i den föreslagna nya riksdagsordningen hela tio dagar innan stockholmstidningarna letat sig upp till Norrbotten.