100 år sedan branden på Altappen

Verksamheten på Altappen är i dag en ganska okänd historik för den norrbottniska allmänheten. Något som är rätt konstigt med tanke på  att det handlade om Norrbottens första stora industriella anläggning med tillhörande samhälle, herrgård med en imponerande trädgård, bostäder, affär, bageri som utraderades efter en mansålder i drift – 37 år. Det enda som blev kvar efter branden var såghuset med ångmaskinhuset och verkstaden och en del av brädgården. Skolan som efter branden flyttades till Skurholmen gick fri liksom byggmästarhuset, det enda huset som finns kvar på Altappen
Som stadsbranden
Jan Wikström, arkitekt och historieintresserad från Luleå som varit Kuriren behjälplig i fakta kring branden, säger:
–Man kan jämställa den med stadsbranden. Det var faktiskt så att det var lika många på Altappen som blev hemlösa som vid stadsbranden, säger han.
Vi har tagit oss ut  tillsammans till Altappen en solig junidag. Det blåser friskt men inte lika hårt som den ödesdigra morgonen den tredje juli 1908. Den dagen blåste det, en mycket hård storm med nordlig vind. Det var idealiskt torkväder för de välfyllda brädgårdarna med virket, lagt med luftspalter mellan. Men de goda förutsättningarna skulle i stället bli det motsatta och förvandla brädgården till en gigantisk blåslampa på grund av en ödesdiger gnista.
– Branden kastades faktiskt över ända till Sandön, två kilometer bort, berättar Jan Wikström när vi kommer till Altappen och lägger till vid spinkkajen, uppbyggd av restträet efter sågningarna på ön, så kallat spink och bakar.
Jan Wikström som kan allt om Altappens historia skrev 1981 ett utkast till en uppsats om händelsen. Han hade blivit ombedd av dåvarande kommunalrådet Sven Köhler att sammanställa data  som skulle användas i samband med att Luleå kommun köpte en tavla föreställande herrgården ute på Altappen.
Uppmärksammas inte
Så här i jubileumstider år 2008 är det ingen från kommunen som noterat de 100 åren, konstaterar Jan Wikström aningen besviket.
Industrialiseringen av Norrbotten började med sågverksindustrin som ända in på 1900-talet var direkt kopplad till järnmalmsförädlingen. Altappens ångsåg anlades 1871 ute på de tre skären Altappen samt Stora och Lilla Finnklippan i Luleå skärgård, 10 kilometer sydost om staden.
Gällivareverken rekonstruerades till The New Gellivara Company Limited med engelsk ledning vilka anlade ångsågen, som hade sju ramars sågkapacitet och förlades till Altappen vilket blev det samlande namnet på det industrisamhälle som växte upp och som tidvis sysselsatte uppemot 1.200 personer. År 1879  uppfördes även ett valsverk som producerade hammarräckt stångjärn som exporterades till största delen.
I anslutning till sågen, vars ångpanna drevs med flis och sågspån från verksamheterna, fanns även ett gjuteri, mekanisk verkstad, klensmedja och snickarverkstad.
– Med valsverket kunde arbetarna beredas jobb även på vintern när inte sågen kunde vara igång, berättar Jan under vår promenad runt  Altappenområdet där de tre skären förbands med spinkträet och bakveden.
Två bränder
Såväl virke som valsat järn exporterades till England, över 90 procent skeppades dit. År 1890 i december brann Altappens såg och valsverk ned. De nya ägarna Bodträskfors AB byggde dock raskt upp sågen men inte valsverket, man hade inga intressen i järnhantering och Malmbanan hade öppnat nya möjligheter. Den sista stångjärnshammaren, vid Selets bruk tystnade 1896.
Vid tiden för storbranden 1908 ägde Baltiska Trävaru AB Altappen med Skandinaviska enskilda banken som största ägare.
–Det var lågkonjunktur  och man valde att inte bygga upp verksamheten igen, det skulle blivit för dyrt. Branden måste ha kommit som en skänk från ovan för ägarna, funderar Jan Wikström.
Ingen skadad
Men om branden kom som en skänk från ovan för ägarna så var det nog snarare helvetets eldar som de förskräckta Altappeninvånarna tyckte sig bevittna den tidiga morgonen den tredje juli. Mirakulöst nog kom ingen till skada mer än en rundlagd arbetare som hamnade i vattnet efter att ha blivit lite svedd.
Samhället hade nyss vaknat till en stormig julimorgon. Ångslupen Stensborg lade till vid Battingholmen på ön där den skulle hämta några pråmar vid hyvelmagasinet. Några gnistor från slupen antände hyvelspån och stickor under det välfyllda virkesmagasinet. Alla förstod vad som skulle hända och man flydde söder­ut, förbi skolan och till Liggskär. Ingen hjälp var möjlig förrän fram på dagen när bogserbåten Viktoria kunde ta sig ut och hjälpa till att begränsa elden. Då hade lågorna tagit de fem bostadskasernerna, pråmbädd och pråmar samt brädgård, bodar och magasin.
Först på brandkvällen kunde båtar ta sig ut och hämta de utblottade männi­skorna varav många hamnade i Svartöstaden.
Efter branden bedrevs en tid tjär- och kolframställning men det blev olönsamt och verksamheten lades ned. I dag vittnar husgrunder, lämningar av både herrgårdens samt skolans elevträdgårdar och den vackert patinerade myckna spinken och bakveden om en epok som försvunnit. Ön är helt klart intressant att vandra på för den som vill att förkovra sig i den historia som är Luleås och länets.