De gamla fotografierna väcker många svåra minnen till liv.
Svartvita bilder påminner om en barndom som Lars-Göran Sundström, Luleå, inte önskar att ett enda barn skulle behöva uppleva. Så länge han kan minnas var pappans fokus att dricka alkohol och Lars-Göran minns rädslan, oron och skammen.
– Jag var en liten och tystlåten kille, försiktig, gjorde inget väsen av mig. När man växer upp i skuggan av ett missbruk blir man osynlig. Man får bära allt på sina egna små, späda axlar och går ständigt med en klump i magen.
Lars-Göran Sundström bar på en ständig klump i magen när han var liten.
Skolledigheter och storhelger var inte något Lars-Göran såg fram emot. Han visste att det skulle bli fylla och bråk. Kanske skulle pappa ta med sig sina fyllekompisar hem och allt det fina kompisarna berättade om från sina jular var något att bara drömma om.
– Pappa förvarade sprit i matkällaren och jag höll ständigt ett öga på hur ofta han slank ner där. Jag och min fyra år äldre bror längtade efter tomte och klappar men om pappa någon gång klädde ut sig till tomte så kom han raglande och stinkande av sprit.
Lars-Göran visar en bild när han var i femårsåldern och säger att det redan i späda år fanns mycket oro i den lilla kroppen.
Lars-Göran berättar hur han och storebror försökte väcka liv i sin avsmullna pappa när de hoppades på att tomten skulle komma.
– Nu har det gått många år. Jag är 69, kroppen är sliten, och tankarna har snurrat många varv i huvudet. Min barndom gav mig djupa sår och de läker aldrig helt och hållet, därför är det så tragiskt att veta att många barn har det precis lika illa i sina hem än idag.
Lars-Göran minns hur han och brodern en gång tog mod till sig och vädjade till mamman att de tre skulle lämna pappan. De skulle ju kunna ha det så bra. Så lugnt och skönt.
Barndomsminnena är mörka, de präglas av pappans alkoholmissbruk.
Lars-göran som liten.
– Men mamma sa att pappa lovat att sluta dricka. Snart skulle allt bli bra. Hon var lika medberoende som vi. Efter bådas bortgång hittade jag en lunta med papper från socialförvaltningen. Det hade pågått en utredning om vår familj i flera år. Men varför hände ingenting? Tyvärr finns det fall i min närhet idag också, där barn far illa på grund av missbruk. Det är något jag ständigt plågas av och förtvivlat undrar varför orosanmälningarna inte leder någon vart?
Lars-Göran har många svåra minnen från sin uppväxt. Inte minst hur vuxenvärlden svek honom när han behövde den som bäst.
– En midsommarafton när jag inte ville vara hemma eftersom jag visste hur det skulle bli med pappas supande gick jag till några släktingar som jag tyckte mycket om. Där skulle det nog bli bra, och jag kunde slippa den där klumpen i magen för en stund. Men jag kände direkt att jag inte var välkommen. Senare fick jag veta hur reaktionen blev när jag kom längs den smala stigen upp mot huset och blev synlig från fönstret. Då var kommentaren - "Nu kommer den där jävla ungen igen".
Men Lars-Göran minns också människor som såg honom och förstod hur han hade det.
– Jag glömmer aldrig när jag fick pengar av ett snällt par som bodde i samma ingång. De hade hört att kompisar på gården retade mig för att jag inte hade någon cirkusbiljett, nu kunde jag köpa en.
Lars-Göran vann många tävlingar men pappan såg inte en enda.
Lars-Göran var en duktig löpare.
"Friidrottsföreningen i Haparanda blev min familj. Där fanns människor som såg mig och stöttade mig", säger Lars-Göran Sundström.
Under skolåren blev friidrotten i Haparanda en fristad för pojken.
– När jag hittade friidrottsföreningen så fick jag en familj, jag fick känna uppskattning, gemenskap och omtanke. Det blev på många sätt min räddning, dit kunde jag fly. Min tränare visste hur vi hade det hemma. Han såg till att klubben alltid betalade när jag behövde nya spik- eller träningsskor. När vi var ute på resor betalade han min mat. Jag blev sedd, och kunde känna trygghet.
"Jag önskar att inte ett enda barn skulle behöva ha en sådan uppväxt som jag hade", säger Lars-Göran Sundström.
Lars-Göran blev framgångsrik i sin gren, men bland alla föräldrar i publiken fanns aldrig hans pappa.