”Isabella är MIN mamma”, säger Veljko, pekar på sitt bröst och spricker upp i ett leende. Han har bara varit i Sverige i några veckor och tränar redan flitigt på sitt nya språk. Men mest pratar han serbokroatiska tillsammans med pappa Memo Hubana, 61.
– Fördelen med att vi adopterade från Serbien är att Memo och Veljko talar samma språk. Det är en trygghet även om jag kan känna mig lite utanför då deras band blir starkare nu i början, säger Isabella Röger Hubana, 44, som sedan tidigare har dottern Emilia.
Det var stor dramatik kring dotterns födsel för 24 år sedan. Isabella led av hjärtsvikt och hennes kropp höll på att ge upp i slutet av graviditeten.
– Jag var i så dåligt skick att narkosläkaren vägrade söva mig, jag skickades med ambulanshelikopter till Umeå, säger Isabella och berättar att medicineringen maximerades via slangar från halspulsådern direkt till hjärtat, innan hon förlöstes.
Isabella minns att hon under en kort stund fick ha sitt barn på bröstet innan alla organ kollapsade. Hon skickades vidare till Göteborg för vård och hölls nedsövd i en vecka. Isabella skulle behöva ett hjärtbyte, vilket skedde bara några månader senare.
Livets motgångar tog inte slut där. Mitt i allt drabbades Emilias pappa av ALS och avled när dottern bara var några år gammal.
– Det var fruktansvärt tunga år och jag bestämde mig för att aldrig mer bli kär, men det höll inte, säger Isabella och ler mot maken Memo som sitter på andra sidan om lille Veljko vid köksbordet.
Hon och Memo hade varit ett par i några år när Isabella oväntat blev gravid och det kändes helt rätt. Efter hjärtbytet fanns inga hinder för en graviditet. Men kroppen ville annorlunda. Paret drabbades av missfall och efter det ville det sig inte mer.
– Vi försökte intensivt att bli gravida i flera år och när inte det funkade använde vi våra sparslantar till fyra IVF-försök. Att ha ett samliv på beställning, all väntan och besvikelse när det inte blev något barn, höll på att förstöra vårt äktenskap, säger Isabella.
Hon och Memo började diskutera adoption, men fick veta att Luleå kommun hade en åldersgräns på 43 år. Memo var 42 då, och paret rekommenderades att bli familjehem istället. Genom åren har tonåringar och yngre barn hittat en trygg plats hemma hos paret. Känslomässiga band har knutits och paret har upplevt hjärtslitande avsked när barn flyttat tillbaka till sina biologiska föräldrar igen.
För ett par år sedan fick Isabella höra att åldersgränsen för adoptivföräldrar inte längre gällde och hoppet tändes på nytt.
Isabella och Memo hade alla papper klara, de hade till och med gått utbildningen för adoptivföräldrar redan, när de kom till det första mötet med soc. Efter djupintervjuer med dem och de som står paret nära gick det ganska snabbt tills de fick barnbesked.
– Det fanns en nioårig flicka som väntade på oss i Serbien. Jag ringde till Memo på jobbet och berättade de glada nyheterna, och sedan sprang jag jublande över till grannen.
Isabella och Memo fyllde barnkammarens garderob med kläder till flickan innan de åkte till Serbien för att hämta sitt barn. Men resan blev allt annat än vad de drömt om.
– Flickan hade ingen aning om att hon skulle bli adopterad, varken hon eller familjehemmet var förberedda. Vi gjorde roliga saker med flickan och försökte få henne att knyta an till oss, men kände att det skulle bli som en kidnappning om vi tog henne med oss hem, säger Isabella och berättar att både hon själv och hennes bror adopterades från Chile i de processer som inte gick rätt till.
– Vi hör till de stulna barnen. Jag var en månad och min bror sex år. Jag har fördelen att veta vad det innebär att vara adopterad men jag vet också hur viktigt det är att allt går rätt till.
Förkrossade åkte Isabella och Memo hem, utan barn, och när de fick frågan om de ville fortsätta med adoptionsprocessen visste de inte till en början om de skulle orka mer.
– Vi bestämde oss för att ge det en chans till, men blev det inget barn denna gång så skulle vi ge upp drömmen om ett gemensamt barn, säger Memo.
När barnbeskedet kom valde han och Isabella att hålla det hemligt denna gång. De vågade ju knappt tro på det själva. Nu fanns det en åttaårig pojke i Serbien som behövde ett nytt hem, och Isabella och Memo åkte återigen för att hämta hem ett barn.
– Den här gången var allt annorlunda. Veljko var väl förberedd och kallade oss för mamma och pappa så fort vi kom in genom dörren. Han hade ett jättefint familjehem som gett honom trygghet och kärlek, säger Memo och berättar att de stannade i Serbien i tre veckor så att Veljko hann bekanta sig med sina nya föräldrar.
– Från första stund pratade han om att åka hem till Sverige och träffa hundarna. Han älskar hundar och vi har ju tre vovvar hemma och många fler på hunddagiset, ler Isabella.
När Veljko håller i kopplet ger han kommandot ”sitt” och ”ligg” på klingande svenska. Han har redan lärt sig att räkna till tio och kan namnen på allt ifrån hatt till raket. Han längtar efter att snart få börja i skolan och har redan träffat flera vänner på skolgården.
– Vi ska ge honom kärlek och trygghet. Han ska få gå på äventyrsbad och resa med oss. Vi ska stötta honom att utbilda sig och ser fram emot att följa honom genom livet när han själv skaffar familj, säger Isabella och Memo som gläds åt att äntligen vara en komplett familj.