Maria Anderson Nordström berättar att hon var ganska blyg som barn och vågade inte riktigt ta plats. Men i tonåren hände något.
– När jag gick i nian ordnade vi en skolstrejk för vi tyckte vi hade en dålig arbetsmiljö. En kollega påminde mig om det för ett tag sedan och jag insåg att jag redan då hade jag varit där och brytt mig. Så det fanns i mig vilket visar sig än idag, Fortfarande är frågor om arbetsmiljö viktiga för mig och det är en stor del av våra medlemmar som än i dag påverkas av det och därför har jag fortsatt, berättar hon.
Det känns som att du brinner för det du gör?
–Ja. Jag minns min första skyddsombudutbildning som ny inom facket. Den var inte så bra för läraren som höll i den var inte så pedagogisk. Jag har ställt mig själv frågan varför jag ens gick fler kurser efter det. Det har jag haft med mig, jag var studieansvarig en lång period och tänkte att jag inte ville var lika tråkig när jag håller kurs. Nu när jag bytt roll håller jag sällan kurser längre men håller en del föredrag och klubbskolor och det känns alltid kul att få göra gräsrotsjobben som jag började med en gång. Det är så viktigt att man talar samma språk och inte använder sig av facktermer som gör det svårt att nå fram.
Finns det någon händelse som du minns lite extra?
–Speciellt är det ju tillfällen då yngre tjejer blivit utsatta på något sätt och fått jobba under fel förutsättningar och villkor. Vi har ju flest kvinnor i vår bransch med många unga tjejer som fått sitt första jobb och de är bra på att söka hjälp när de behöver och dubbelkollar gärna så att allt blivit rätt. Dessutom är vi tillgängliga över chatt och mail på ett annat sätt än förut. För tio år sedan var det inte så. Jag hoppas att nästa generation blir bättre på att säga ifrån.
När du synts som mest i media har det varit några mer uppmärksammade tillfällen. Bland annat NMR-demonstrationen i Boden vid 1 maj ifjol. Hur tänker du kring sådant som väcker mer uppmärksamhet?
–När det gällde NMR-demonstrationen var mitt syfte som regionalt skyddsombud att kunna stänga butiken där våra medlemmar riskerade att bli utsatta. Det handlade inte om att ta ställning politiskt. Artiklarna som skrevs handlade om arbetsmiljön för våra medlemmar, däremot blev det också diskussioner på sociala medier om varför vi går in i politiska sammanhang när det egentligen handlade om tryggheten för våra medlemmar. Om det blivit tumult ska det inte finnas en risk att våra medlemmar hamnar i det, därför valde jag att vara på plats.
Fjolåret med coronautbrottet blev intensivt för er?
–Ja, man trodde ju först att det kanske skulle hålla i sig några månader, men så blev det ju inte. När alla korttidspermitteringarna startade satt vi många timmar och sent på kvällarna för att hinna göra så mycket som möjligt för att kunna rädda jobb om det gick. Nu ser vi att de som inte klarade korttidspermitteringar har många medlemmar blivit arbetslösa.
Och när innebandyn inom IBK Boden stod utan ordförande tog du dig an den rollen, så du är lika engagerad privat?
–Ja, det blev så. Min son spelar innebandy och jag såg att de sökte en ordförande annars riskerade förening bli tvungen att lägga ned. Jag har ingen erfarenhet av sport men tänkte att jag kunde ingå i styrelsen. Men så ringde valberedningen och övertalade mig att bli ordförande. Jag har varit tydlig med att jag inte kan mycket om innebandy, men jag åtminstone bidra med struktur i styrelsearbetet. För mig är det viktigt att det inte ska falla på att det inte finns folk. Så har jag hanterat mycket annat genom livet och karriären.
Privat ägnas även tid och åt både träning och ett relativt nyväckt motorcykelintresse.
–Jag tränar en hel del, gymmet ger mig energi så jag startar dagen på gymmet och får energi. Träning är en stor del av mitt liv. För mig är det viktigt att göra något aktivt, speciellt när man annars sitter mycket på kontoret om dagarna. Men annars så har jag ett rätt aktivt liv. Jag tog mc-kort för fem år sedan men det blev inte så mycket då utan den blev stående i garaget. Men tog tag i det igen förra sommaren och kör nu en Yamaha R3 med min nuvarande som kör också hoj. Det blev lite av en nytändning. Jag var taggad när jag började men hade en hoj som var större och jag föll någon gång och utan sällskap blir det lätt att ta det sen.