Storebror Jeff spelar gärna fotboll med syrran Elise.
På gården i Ängesbyn finns klätterväggar, sandlåda och studsmatta. Och två fotbollsmål. Här spelas spontana fotbollsmatcher mellan de sex syskonen Ahlbäck: Jeff, 13, Elise, 10, Mira, 7, Bobby, 6, Noor, 4, och Sam, 2.
Elise hyser en extra stor kärlek till fotboll. Hon började spela boll redan som sexåring. Trots att hon ett år senare miste ett öga spelar hon oförtrutet vidare.
När hon för ett år sedan som vanligt såg Lilla sportspegeln på tv såg hon en flicka som saknar en hand spela handboll.
– Jag sa till mamma att det är ganska ovanligt att sakna en hand. Sedan kom jag på att det är ganska ovanligt att sakna ett öga också. Kanske kunde även jag vara med i programmet?
Sagt och gjort, Elise och mamma Maria Ahlbäck knåpade ihop ett mejl till redaktionen, som nappade på idén, och nyligen filmades inslaget, som sänds nu under veckan.
Elise spelar forward i Trångfors idrottsförening och kan summera en fin säsong som hon inledde i maj med att göra nio mål i premiärmatchen i seriespelet.
– Jag har bara syn på ett öga men jag har lärt mig vilka positioner som är bäst. Jag håller mig exempelvis gärna på högerkanten. Där har jag ett bättre synfält.
Elise var sju år när hon själv upptäckte att hon såg suddigt med sitt högra öga. När föräldrarna Maria, 36, och Per, 36, dessutom upptäckte en märklig vit fläck i dotterns öga blev de oroliga.
– Jag skulle natta Elise och såg den vita fläcken i ögat till och med när jag släckte sänglampan. Jag tog bilder och ett filmklipp på ögat och skickade det till en kompis som är läkare. Han i sin tur konsulterade en ögonläkare som rekommenderade oss att redan nästa morgon låta undersöka ögat på Sunderby sjukhus.
Fotboll är sporten för Elise. Att hon bara har ett öga hindrar inte henne.
Det blev början på en lång mardröm för familjen. Elise hade drabbats av retinoblastom, en ovanlig cancerform i ögat. Efter en rad undersökningar, både i Sunderbyn och på St Eriks ögonsjukhus i Stockholm, stod det klart att hela ögat måste avlägsnas.
– Elises tumör fyllde mer än halva ögonhålan och var nära att spridas till synnerven. Om det hade hänt var risken stor att vi kunde ha mist henne, säger Maria och berättar att läkarna förklarade att det inte handlade om att rädda synen. Det handlade om att rädda livet.
Elise nickar och berättar att hon flera gånger frågade om hon verkligen måste ta bort hela ögat. När föräldrarna förklarade att det var helt nödvändigt reagerade hon med ilska, och storebror Jeff med sorg.
Det var mamma, pappa, storebror Jeff och lillasyster Noor, som var bebis, som följde med till Stockholm när ögat skulle opereras. Resten av familjens barn fick stanna hemma med farmor och farfar.
– Elise var ledsen och Jeff bröt ihop när hon rullades i väg till operationen. Jag följde med tills hon sövdes och att lämna henne där var bland det värsta jag gjort, säger Maria.
Trots att det i januari är tre år sedan Elise fick den ödesdigra diagnosen känns det fortfarande svårt att acceptera att Elise skulle drabbas av cancer.
– Jag sörjer att mitt barn mist en kroppsdel, det känns fel och orättvist. Men det var en tröst att träffa en vuxen kvinna som levt hela sitt liv med en ögonprotes. Hon sa att det aldrig hindrat henne från att göra vad hon ville.
Det är en inställning som även Elise anammat. Hon fortsätter att pröva saker som hon är nyfiken på. I vinter står handbollen på tur!
Hela familjen kommer att sitta bänkad framför tv:n när Elise är med i Lilla sportspegeln. Pappa Per med Sam i famnen, Jeff,mama Maria, Elise, Mira, Bobby, Noor och vovven Bosse.