Det blåser upp till storm bland anställda inom äldreomsorgen. Inför valet startades Äldrevårdsupproret med en debattartikel, där ett 40-tal ur personalen och även anhöriga till gamla beskrev de dåliga arbetsförhållanden som råder.
Läs mer: Debatt: Nu startar vi Äldrevårdsupproret
"Två personer ska väcka nio boende, genomföra toalett, morgonhygien, påklädnad, frukost, ge mediciner, lägga om sår... beställa matvaror, förbrukningsvaror, tvätta kläder, städa, dokumentera på dator, handleda eventuella vikarier, möta anhöriga... Och så det där med att se och ha tid för människorna vi vårdar", skrev de bland mycket annat.
Gun-Britt Thorneus, 55 år, och Katarina Omnell, 50 år, undersköterskor vid Solbackens vård- och omsorgsboende, har båda jobbat inom äldreomsorgen i 25-30 år och ser hur villkoren för personalen har kraftigt försämrats.
– Tidigare var vi tre i personalen på morgnarna. Nu finns det inte en chans att vi ska hinna med allt, säger Gun-Britt Thorneus.
– Sedan två år tillbaka har det bara dragits ner. När kollegor går i pension eller blir utbrända, ersätts de inte. Många är långtidssjukskrivna, andra byter yrke för att de inte orkar, säger Katarina Omnell.
Hur påverkas vårdkvaliteten?
– Hela tiden stress, stress, stress. Och de dementa känner av detta, blir bara ännu mer oroliga, säger Katarina.
En negativ följd är att åldringarna ges alltmer lugnande mediciner.
– Vi har inte tid längre att sitta ner, hålla dem i handen och lugna dem med närvaro och beröring, säger Gun-Britt.
Sofia Larsson har sin 71-åriga mamma på Solbackens vård- och omsorgsboende. Hon blir rörd till tårar när hon beskriver situationen för modern.
– Mamma behöver lugn och ro. Personalen gör det jättebra, men de är för få. Därför blir mamma mest sängliggande. Hon får inte den stimulans, närhet och de samtal som hon behöver, säger Sofia Larsson, 33 år.
Hon upplever också att maten på boendena har blivit sämre.
– Maten kan vara en form av medicin, så länge den är nyttig och tillagad, i stället för bara nedkyld och uppvärmd. Det skulle kunna vara mer hemlagat, närproducerat och ekologiskt, vilket ger de gamla mer energi.
Gun-Britt Thorneus bekräftar att vårdpersonalen tidigare hade mer tid över för att själva laga mat.
– Vi bakade ofta, kunde ibland ”lyxa” med köttsoppa på riktigt och palt. Men det går inte längre.
Även fysiska dagsaktiviteter blir lidande, menar de. Åldringarna får inte tillräcklig motion, är inte ute på promenader på samma sätt som tidigare.
– Förr hade vi sittgympa en gång i veckan, både som social aktivitet och för att hålla igång muskulatur och hjärna. Men den tiden finns inte numera.
Personalen känner vanmakt gällande schemaläggningarna och Time care, det digitaliserade planeringsprogrammet, innebär ytterligare belastning.
– De säger att vi får mer inflytande, men det är bara ”humbug”, säger Katarina Omnell.
Vikariesituationen i somras beskriver de som kaosartad.
– Vikarierna är för få, medan vi har pensionärer som håller på att jobba sönder sig själva, säger Gun-Britt Thorneus.
Nu kräver de att Luleås politiker satsar mer på vård och omsorg, i stället för tunga investeringar i infrastruktur med mera.
– Måste kommunen bygga så mycket? Satsa på oss någon gång i stället, anställ en person till på varje avdelning och bort med minutschemat inom hemtjänsten, säger Gun-Britt Thorneus.
De tror också att S-fiaskot i kommunvalet – när partiet rasade med elva procentenheter – delvis kan förklaras med missnöjet inom äldrevården.
– Många vi pratar med har sagt att de aldrig mer ska rösta på dem som sitter ”däruppe”. Politikerna måste förstå att det inte funkar längre.
Upproret växer och redan nu har närmare 150 personer skrivit under namninsamlingarna på Luleås boenden med mera. En demonstration hålls utanför Stadshuset den 22 oktober, när höstens första kommunfullmäktige sker.
– Vi på golvet har fått nog. Nu jäklar, vi måste höja våra röster! Omsorgen och vården måste få kosta. Hur blir det annars om vi till slut rasar ihop för att vi inte orkar mer? säger Gun-Britt Thorneus.