4 JAN-OLOV MADELEINE: Brinner för allas lika rätt

Jan-Olov är civilingenjör i datateknik och arbetade tidigare på Luleå tekniska universitet med att utbilda systemvetare. När studentantalet för varje år vek, och han till slut blev uppsagd, sökte han jobbet på Röda korset. De egna erfarenheterna som transvestit, som tidigare mest varit ett besvär och en belastning, blev helt plötsligt en tillgång och en merit. Han fick jobbet i konkurrens med runt hundra andra sökande. - Här jobbar vi brett med diskriminering. Vårt uppdrag är att jobba med alla de grunder som är inskrivna i lagen nu: etnicitet, religion, kön, funktionshinder och sexuell läggning. Hur man hanterar diskrimineringsfrågor och vad det är som orsakar diskriminering ser ganska lika ut oavsett vad det handlar om. Det är samma typ av fördomar och samma typ av okunskap. Samma mekanismer verkar även om situationerna skiljer sig från varandra, säger Jan-Olov. Diskrimineringsfrågor har Jan-Olov varit engagerad i både genom RFSL, som sedan 2001 har tagit in transpersoner i sina stadgar, och genom Transvestitföreningen FPE-S. 2001 deltog han också i ett seminarium om transpersoners levnadsvillkor som hölls inför riksdagsmän och tjänstemän. - För mig var det startskottet. Jag tänkte att nu är det allvar, nu är vi på banan och nu är det någon som vill lyssna, säger Jan-Olov. Ett av målen med allt engagemang är att få till stånd en lagändring, som ger ett skydd också för könsidentitetsdiskriminerade vilka hittills inte innefattats av lagstiftningen. Ett annat mål är att övertyga om skillnaden mellan begreppen könsidentitet och könsuttryck, vilket man hittills inte fått gehör för. - Det har tagit en väldig tid, men det som har hänt sedan vi började är att det har motionerats i de här frågorna varje år och de har funnits på agendan. Nu sitter regeringskansliet och skriver på propositionen som ska läggas inför riksdagen någon gång nästa år. Sedan kan den nya lagstiftningen förhoppningsvis träda i kraft 1 januari 2009. - Det som är så häftigt med det här förloppet från 2001 och fram till nu är att inse att man faktiskt kan påverka. Jag trodde ju inte att man kunde det, säger Jan-Olov. Jan-Olov vet inte om han fortfarande har jobb på Röda korset efter årsskiftet. Kollegans tjänst och verksamhetens kostnader finansieras med statliga bidrag. Jan-Olovs tjänst betalas med EU-bidrag. Nu försöker de hitta en lösning för att kunna fortsätta. - Det gäller att ha is i magen som projektanställd och tro på att det kommer att lösa sig. Det har inte alltid varit självklart för Jan-Olov att vara Madeleine så öppet som han är det nuförtiden. Modet att stå upp för den han är har långsamt förstärkts. - Det började med att jag fick ett socialt sammanhang där det funkade. Det hade jag inte tidigare. När jag träffade Lena och insåg att hon verkligen menade allvar, att hon tyckte att jag kunde väl vara som jag ville, förstod jag till slut att det var bara jag själv som drog gränserna. Jag hade inte längre någon att skylla på. Omgivningens reaktioner har heller inte längre lika stor betydelse. - Jag blir bättre och bättre på att ta plats och jag ber inte längre om ursäkt för att jag finns, säger Jan-Olov.