Emelie skrev en bok om sin svåra tid

För två år sedan, på vad som hon i boken beskriver som "en solig dag i mars", fick då 18-åriga Emelie Välitalo sin diagnos, bipolär två, en lindrig form av manodepressivitet. Hon fick också höra att hon troligen aldrig skulle kunna ha ett vanligt arbete och att hon skulle bli tvungen att äta mediciner hela livet. Medicinerna har hon accepterat. Men aldrig att sjukdomen skulle hindra henne från att förverkliga sina drömmar. Ett bevis på det ligger på bordet framför henne, boken som hon gett ut alldeles nyligen. - Jag är övertygad om att jag kan ha ett lika bra liv som alla andra, till och med ett lite bättre liv än alla andra, säger Emelie och skrattar. Ångesten tog över
Emelie Välitalo är i dag 20 år gammal. Vi träffar henne tillsammans med mamma Agnetha Ersson Eriksson i familjens bostad. Agnetha bjuder på te. Emelie har ljust, kortklippt hår med mörkare slingor på sidorna. Hon är piercad i näsan, klädd i randig kofta och jeans. Hon skulle kunna vara som vilken ung vuxen som helst. Men det är ingen vanlig 20-åring som möter min blick tvärs över köksbordet. Hon har gått igenom mer än de flesta i sin egen ålder. På frågan om hur hon, som är så pass ung och bosatt i en relativt liten stad, så öppet vågar gå ut och berätta om sina kaotiska tonår där ångesten tog över hennes liv, kommer svaret snabbt och självklart. - Jag står för allt jag har skrivit, jag är inte tokbrydd över vad andra tycker direkt. Flickan som Gud glömde är Emelies egen historia. Den är liksom hennes mamma Agnethas bok som kom i fjol, Skuld, skam och rakblad nära, realistisk och befriande osentimental. Emelie kommer inte med några förskönande omskrivningar, hon lindar inte in något i bomull. Hon beskriver sina år i mellan- och högstadiet där hon både mobbades och själv blev en mobbare. - Alla kämpade för att överleva skoldagen. Jag var jävligt elak mot andra, för att själv överleva. Kritisk mot skolan
Hon riktar skarp kritik mot skolan och lärarnas agerande. Hon är som hon säger "ganska övertygad" om att hon inte behövt må fullt så dåligt i tonåren om skolan bidragit till att ge henne en stabilare grund att stå på. - Jag hade kanske inte mått jättebra ändå, men det hade absolut hjälpt om någon lärare sagt något om det som var positivt hos mig. Det fanns en, en bildlärare, som vände det andra tyckte var negativt till något positivt. Det tar tio-tjugo sekunder att lyfta en person. Det är lärarnas jobb som mentorer att göra det. När hon var 14 år gammal gjorde hennes första stora kärlek slut med henne. Det blev inledningen på hennes verkliga helvete. Men hon är noga med att påpeka att det bara råkade bli den utlösande faktorn. Hon berättar öppet i boken om när hon började se livet som meningslöst, hur hon slutade sköta sin personliga hygien och hur hon instängd på sitt rum skar sig i armarna med rakblad till tonerna av rockgruppen Nirvanas musik. Rymde hemifrån
Till slut rymde hon hem till en kille hon hade en relation med via internet och telefon. Hennes föräldrar slog larm och hon omhändertogs enligt LVU, Lagen om vård av unga. Hon hamnade på det behandlingshem som hon kallade "Huset som Gud glömde". Det var därifrån hon fick idén till bokens titel. På hemmet fanns andra unga kvinnor och flickor med olika bakgrund. En del tog droger, andra hade blivit sexuellt utnyttjade. Vissa av dem skar sig själva. Emelie konstaterar i boken att hon på behandlingshemmet kände sig friskare än de andra, hur dåligt hon än mådde. Emelie riktar också skarp kritik mot psykvården och beskriver den karusell av oförstående läkare, felaktig medicinering och den emellanåt närmast tragikomiska okunskap och brist på empati hon mötts av. Hon påpekar samtidigt att hon ändå skrivit boken med respekt för andra människors integritet. Hon har inte för avsikt att peka ut enskilda. Mitt i allt det svåra andas hennes berättelse även hoppfullhet och livsglädje, ett exempel är när Emelie till slut går ut gymnasiet- med toppbetyg. Men som manodepressiv har Emelie svårt att hantera överväldigande glädje. - Det får inte hända för många bra saker på en gång i mitt liv. Då måste jag bromsa. Annars slår det över och jag börjar må dåligt. Bor med pojkvännen
Som läsare önskar man att ingen människa skulle behöva gå igenom det Emelie varit med om. Men efter att ha läst boken står det klart att Emelie knappast är någon man behöver tycka synd om. Hon lyser upp när jag säger det till henne. - Det är precis det jag vill säga! - Ja, skriv det, inflikar mamma Agnetha. I dag bor Emelie, efter en kortare period i Stockholm, åter i hemstaden Luleå. Hon hoppas på att snart kunna börja arbetspröva. - Mitt liv börjar komma igång, jag har skrivit boken och jag ska börja träna. Jag tänker fortsätta med mitt skrivande och bombardera tidningarna med krönikor. Jag hoppas att andra ser vad jag skriver. Hon bor i en lägenhet tillsamans med kärleken Tommi. Lägenhetens inredning är av det annorlunda slaget. - Jag älskar änglar och Tommi älskar dödskallar. Vårt hem ser ut som ett ängel- och dödskallemuseum. Hennes blå ögon glittrar. En blek februarisol lyser utanför fönstret. Önskar inte bort sjukdomen
- Om jag skulle kunna välja att ta bort sjukdomen skulle jag inte göra det. Det är svårt att förklara, men utan sjukdomen skulle jag inte vara jag. Just nu skriver hon på en barnbok tillsammans med mamma Agnetha. Den bär titeln Psyknalle. Psyknalle finns i allra högsta grad, en liten brun krabat i tyg med svarta knappar till ögon. Han har varit Emelies tröst när det varit som svårast. - Jag kommer att fortsätta skriva. Men nästa bok ska inte handla om mig. Jag är så jäkla less på mig själv, utbrister Emelie, följt av ett stort garv.