Det pyser lite från toppen av masugnen, när den fylls på med koks och järnmalmspellets. SSAB Luleås miljöchef Karin Lundberg sneglar mot den höga, mörka byggnaden. Hon berättar att masugnen med jämna mellanrum tappas och muras om. Nästa gång blir kring år 2035. Eventuellt.
– Vår förhoppning är att, om allt går enligt plan med Hybritprojektet, då kanske man inte ska mura om den nästa gång det är dags, utan det kanske är då man ska byta teknik. Det är egentligen då vi får det stora språnget när det gäller koldioxidutsläpp, säger Karin Lundberg.
Metoden att använda kol och koks för att reducera råjärn från järnmalmspellets har använts i hundratals år och spelat en stor roll för det moderna samhällets framväxt. Men med utsläpp på minst 1,5 ton koldioxid per ton råjärn, är tekniken ohållbar i längden. Just nu pågår bygget av en pilotanläggning för fossilfri stålproduktion, en bit ifrån SSAB:s stålverk i Luleå. Planen är att, genom Hybritprojektet, utveckla en metod för att ersätta koks och kol med vätgas.
I dag är SSAB Emea, där SSAB Luleå ingår, Sveriges största utsläppare av koldioxid. Dessutom släpper SSAB Luleå ut koldioxid via Lulekraft, som använder processgaserna från SSAB till att göra el och förse Luleå med fjärrvärme. Totalt handlar det om utsläpp på nästan 30 miljoner ton koldioxid under åren 2013-2018. Under samma period har företagen fått drygt 31 miljoner utsläppsrätter gratis. De flesta har gått till SSAB Emea, som har täckt upp för Lulekrafts behov.
Hur stort incitament finns det för ett företag som inte behöver betala något, att minska sina utsläpp?
– Vi har en väldigt tydlig strategi. Vi ska senast 2045 vara världens första fossilfria stålföretag. För oss är det självklart att vi ska ställa om, oavsett hur ETS-systemet fungerar, säger Thomas Hörnfeldt, hållbarhetschef på SSAB.
Tanken med EU:s system för utsläppshandel, ETS, är att det ska kosta att släppa ut koldioxid – en utsläppsrätt per ton. Drygt hälften av det totala antalet utsläppsrätter auktioneras ut. Resten ges gratis till företag som anses vara särskilt utsatta för konkurrens från länder utanför EU. Piteå-Tidningens granskning visar att producenter av råjärn eller stål är de som har fått störst överskott av utsläppsrätter under åren 2013-2018. En förklaring är att den fria tilldelningen av utsläppsrätter baserats på företagens produktion under 2007-2008.
– Det var högkonjunkturår. Ett skäl till att det har blivit ett överskott var att systemet inte hade någon möjlighet att ta hänsyn till att hela ekonomin plötsligt kraschade. Det har varit ett problem med systemet, att det har varit oflexibelt. Både uppåt och neråt, säger Helén Axelsson, energi- och miljödirektör på branschorganisationen Jernkontoret.
SSAB har, liksom många konkurrenter, betat av sitt överskott allteftersom.
– Sedan början av 2019 köper vi utsläppsrätter på marknaden, säger Thomas Hörnfeldt.
Under nästa handelsperiod, med start 2021, kommer ETS-systemet att skruvas åt. Utsläppstaket sänks och den fria tilldelningen blir mindre.
Vad tycker ni om det?
– Vi tror att Europa måste gå före här och att vi har ett ansvar. Att ställa krav på branschen, det stöttar vi fullständigt, säger Thomas Hörnfeldt.
Vad säger du om prisutvecklingen?
– I takt med att ambitionerna i handelssystemet ökar, ökar också priserna på utsläppsrätter. Det ger ett ökat tryck på alla som ingår i handelssystemet och det är nog bra. Det måste kosta att släppa ut.
Vad säger du om kritiken kring gratis tilldelning av utsläppsrätter?
– Man kan väl bara konstatera att lagstiftaren har haft som ambition att vi ska ha en konkurrenskraftig stålindustri i Europa och att man vill undvika att den industrin flyttar till länder där man har större miljöpåverkan.
En av kritikerna till den fria tilldelningen av utsläppsrätter, är Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl.
– Vi anser att alla utsläppsrätter borde auktioneras ut. I botten handlar det om grundprincipen att förorenaren ska betala. Som det är nu så betalar en del industrier ingenting för sina utsläpp, säger hon och lyfter fram Storbritannien som ett föredöme.
Där har ETS i kraftvärmesektorn kompletterats med ett ”prisgolv”. Det innebär att utsläpparen alltid betalar ett visst pris per ton utsläpp.
– Om man har ett sådant system, så blir drivkraften större att minska utsläppen. Man slipper förstås betala om man inte släpper ut de här växthusgaserna. I dag är det gratis, och sedan kan man sälja utsläppsrätter och tjäna pengar på det. Det blir totalt kontraproduktivt, säger Johanna Sandahl.
Industrin säger att om utsläppen börjar kosta för mycket så kommer produktionen att flytta till länder utanför EU?
– Jag förstår att det finns en sådan oro. Men om man tror på vetenskapen, vilket jag uppfattar att svenskt näringsliv och politik gör, de verkar övertygade om att vi står inför en klimatkris, då betyder det att vi inom loppet av ganska få år inte ska ha några utsläpp av växthusgaser. Vill man då visa omsorg om konkurrensutsatta branscher så är det bästa vi kan göra att förbereda dem inför en framtid där alla sektorer ska ha nollutsläpp. Att göra det genom gratis tilldelning av utsläppsrätter är inte någon framkomlig väg. I stället borde man satsa på att ge stöd till den omställning som behöver ske, säger Johanna Sandahl.
Hon lyfter fram Hybritprojektet.
– Det är ett jättepositivt exempel på hur kunskap och insikt om att priserna kommer att bli högre på koldioxid faktiskt har drivit en omställning, säger Johanna Sandahl.
Den 1 december tillträdde den nya EU-kommissionen. Ordförande Ursula von der Leyen har varit tydlig med att klimatfrågan ska prioriteras. Något som välkomnas av Fredrik Hannerz, chef för utsläppshandelsenheten på Naturvårdsverket.
– EU:s utsläppshandel behöver stärkas för att ligga i linje med Parismålen. Det är högst rimligt att vi hjälper den konkurrensutsatta industrin. Men det är tydligt att den fria tilldelningen behöver minska, för att skapa ett tydligare prisincitament för företag att minska sina utsläpp, säger han.
Är det okej att Sveriges största koldioxidbov inte behövt betala för sina utsläpp?
– Ja och nej. Det är ju inte okej att hela systemet ser ut så. Men givet att det ser ut så här, så är det väl okej att de får göra det eftersom det är viktigt att alla aktörer inom industrin och näringslivet hanteras på samma villkor. Det är inte okej att vi har styrmedel som inte lever upp till Parisavtalet, utan alla de här styrmedlen och lagstiftningen behöver skärpas, säger Fredrik Hannerz.