Maria Pontén.
– Hm… ja, halva dagen. Halva dagen är jag Oskar Stålnacke. Jag känner att jag börjar bli fnasig på överläppen av mustaschlimmet.
I morgon lördag är det sista föreställningen av Nybergs mekaniska verkstad, där du spelar Oskar. Egentligen, bland det roligaste på en teaterscen är ju att se män spela kvinnor.
– Ja, jag tycker att det har drastiskt gått ner i rolighet. Jag är ganska glad att vi är på väg bort ifrån det.
– Det är roligt när det är gjort med värme, men tveksamt när man skrattar åt kvinnligheten.
Vem är det som avgör om det är roligt, är det du eller publiken eller…
– Det är publiken och sånt ändras kväll efter kväll, man vet aldrig vad som kommer ge skratt just ikväll. Om ett skämt plötsligt slutar vara roligt så är det ofta på grund av att jag har börjat tycka att jag är rolig själv.
Nybergs mekaniska verkstad utspelar sig i en dramatisk sorglig tid, 1940-talet, Hur är den vad gäller humor?
– Man kan säga att första akten är ganska rolig. Den bjuder på skratt och det svänger fort. Sedan kommer allvaret i andra akten.
– Vi spelade i Övertorneå vid finska gränsen… Det finns ett kapitel som handlar om finska vinterkriget. Jag kände när vi kom till den delen att ”det här är nära, det hände väldigt nära här”.
– Det är en av de roligaste sakerna med det här yrket, att man får researcha och söka kunskap. Jag kan inte påstå att jag kunde vad som hände. Jag är fascinerad över hur dåligt jag kunde historien om attentatet mot Norrskensflamman.
– När jag jobbade med Oskar Stålnacke alldeles inför premiären kände jag mig inte nöjd. Det var någonting som inte var bra. Någon tipsade mig om att ”Det är handlederna. Du måste låsa handlederna”.
Du var fladdrig med dina handleder. Fotograf Petra: Är det kvinnligt?
– Det är kanske kodat kvinnligt. Det är klart att det syns att jag är en kvinna, men då blev det väldigt tydligt. Män gör sällan så, jonglerar med händerna. För mig blev det jätteviktigt.
Det har varit musik för dig. Det blev en ganska abrupt avslutning på din musikutbildning, har jag förstått.
– Jag blev väldigt peppad att fortsätta med valthornet när jag gick ut gymnasiet här i Luleå, men jag visste redan då att jag ville hålla på med teater.
Men vad var det som lockade med Norrbottens-Teatern? Var det för att du skulle få jobba med pappa Mats Pontén eller ville du komma ”hem”?
– Inte så mycket att få jobba med pappa. Det var att få komma hem, Man har varit iväg, lärt sig ett yrke och då vill man komma hem och bevisa det. Man har ett himla bekräftelsebehov som skådespelare.
Vad var bra med att åka iväg?
– Att odla sig själv utanför den plats där man är född. För mig var flytten viktig. Jag tror inte att den är det för alla, men för mig var den det för att jag började definiera mig. Vem är jag utanför ett sammanhang där jag har varit sedan jag föddes?
Du kom tillbaka till Norrbottens-Teatern och här har du sprungit sedan koltåldern?
– Jepp! Det känns bra. Jag har många levande minnen av huset. Jag har ett favoritutrymme, trappan ner till bakom stora scenen. Det luktar så djäkla gott, det luktar allt, adrenalin, gammal svett och lite damm.
Och där sitter du som tjuren Ferdinand och luktar?
– Helt galet, jag vet.
Vad är det som är så speciellt med skådespeleri?
– Ja, vad är det som är så speciellt? Det är oerhört berikande som människa att få spela andra människor. Leva andra människors liv, tankar och ideer som också kan vara motsatsen till ens egna värderingar.
– Det öppnar ens syn på världen och leder till större förståelse, man förstår mänskligheten och människor bättre.
– Sedan är det väldigt kul att stå på scen.
Det gör att du kommer att jobba med teater till du blir pensionär?
– Ja (knackar i sminkbordet), det är svårt med jobb… Jag har inget jobb i vår. Men jag vet att jag ska tillbaka kommande höst. Så det känns inte som ett tomt hål…
– Jag kan tänka mig att existera och bara jobba med något, vad som helst, annat. Men skådespeleri är så mycket mer än att bara existera.
Finns det något facit för hur man ska spela teater?
– Jag vet inte. Återkom när vi har repetition om 30 år.
Cecilia Nilsson spelade Ingvar Kamprad i Ingvar. Hon säger att du är glad och att det är så härligt att möta glädje i jobbet.
– Det är svårt att vara kreativ utan att vara glad. Det är oerhört viktigt. Det är inte konstigt att det första som ryker när man är stressad och på väg att få in i väggen, är kreativiteten. Det här med att vara glad är en oerhört underskattad egenskap.
När teaterchefen Alexander Öberg ringde och frågade om du vill komma, så hade du en önskan att komma och spela teater med pappa Mats Pontén. Men det blev inte så?
– Nej, pappa blev själv chef för Norrbottens-teatern.
Kan man som åskådare se att du är Mats Ponténs dotter?
– Det är många som säger att det kan man inte. Men det finns mycket hos pappa som jag beundrar.
– Iden att bli skådespelare har varit mer levande därför att jag har föräldrar som jobbat med det. Skådespelaryrket gick från att vara en dröm till att bli ett möjligt yrke. Det är en stor skillnad mot när man lämnas att tänka själv. Då behövs Kulturskolan. Det är djupt tragiskt att man pratar om nerdragningar. Kulturskolan är så djäkla viktig!
Det här ”svarta hålet” som du talar om i vår när du inte har något jobb. Tar du vilket som helst bara för att få den tiden att gå?
– Nej, jag spelar inte in reklam för spelbolag. Punkt!
Vi kör namndroppning. Är det någon mer är pappa du kan tänka dig som varit viktig för ditt yrkesval?
– Magnus Plumppu på Kulturskolan. Jag var åtta år och det dukades upp klassiska instrument i ett rum på Östra skolan. Som jag kommer ihåg det var det fullt med instrument i rummet och där såg jag valthornet. ”Jag ska spela det här” och det ansågs jättekonstigt. Men nära valthornet stod Magnus Plumppu och tyckte att det var en jättebra idé. Det var början på många år av musiklektioner och en nära vänskap.
Fotograf Petra: Varför tog du upp trumpet?
– Det har med skådisjobbet att göra. Det var någon som sa att ”detta att kunna instrument när du är skådespelare, det är ju toppen.”
– När jag hade fått ta med mig valthornet på teaterscenen några gånger, så kände jag att ”Nu är jag teatermusiker”. Varför inte ta nästa instrument, de är ganska nära varandra?