Luleå växer med nya attraktiva bostadsområden, samtidigt som andra förfaller. På Lövskatan vann de boende kampen mot placeringen av återvinningscentralen. Nu hotas boendemiljön på nytt av planer på ett växande verksamhetsområde – mitt bland villakvarteren.
TorBjörn Nilssons och Kurt Erikssons engagemang för sitt bostadsområde tog fart på allvar 2015 när kommunledningen ville placera den nya återvinningscentralen där, ett stenkast från villakvarteret. Ett fullkomligt vansinnigt förslag, menar de båda. Med den trafik som en återvinningscentral skulle medföra till ett geografiskt litet område som Lövskatan vore de katastrof för de boende, menar de. Efter kraftfulla protester från ett hundratal aktiva Lövskatabor hamnade förslaget till slut i papperskorgen. Men än kvarstår stora problem med livsmiljön i området, anser TorBjörn Nilsson och Kurt Eriksson. Problem som kommunledningen inte alls vill hörsamma, menar de.
– Det är bara att överklaga, överklaga och anmäla det vi anser är felaktiga beslut. För den här kommunen finns inga spärrar. Här måste de styrande bli överkörda av en högre myndighet för att det ska hända något, menar Kurt Eriksson.
Han flyttade in i sitt hus 2004. Drygt tio år senare började kampen för att slippa en återvinningscentral knappt 50 meter från hans hus. Han är säker på sin sak när det gäller orsaken till att Lövskatan var en tänkbar plats för en sådan anläggning.
– Lövskatan är inget skyltfönster utåt för kommunen, som Kronan är. Det är ren släpphänthet från kommunen, att man låter det här området stå och förfalla.
TorBjörn Nilsson, som har bott på Lövskatan sedan 2007 i det hus som han föräldrar lät bygga på 1940-talet, är inne på samma linje.
– Politiker och tjänstemän genar i kurvorna hela tiden. De tar felaktiga beslut, som de sedan håller fast vid, säger han.
De har omfattande dokumentation som visar på hur ärenden har återförvisats från länsstyrelsen till kommunen.
I dag är det metallåtervinningsföretaget Cronimet det som plågar de närboende mest. Verksamheten bullrar så högt att folk avstår från att sitta ute i sina trädgårdar sommartid, uppger Kurt Eriksson.
– Skrotet lyfts och släpps ned med buller och bång. Klockan sex sätter åkarna igång, de skramlar med skopor och smäller. Efter fem minuter slutar de och man kan kanske somna om. Sedan vid sjutiden börjar de lasta och lossa släp strax framför mitt hus, säger Kurt Eriksson.
För några år sedan genomförde han egna bullermätningar, som gjordes enligt anvisningar från Naturvårdsverket. Bullernivåerna fann han häpnadsväckande höga. Vid några tillfällen mätte han upp ljudnivåer upp emot 63 decibel. Det tillåtna värdet är 45 decibel.
– Det är få städer i Sverige där man skulle tillåta sådant här. Men i Luleå, där får de fortsätta och till och med utöka sin verksamhet. Det är ju inte så det ska fungera. Miljöbalkens krav ska uppnås utan att vi ska behöva säga till.
Enligt dem saknar Cronimet fungerande dräneringssystem och de befarar att miljöfarliga ämnen kan läka ut i marken. De påpekar också att företaget olovligen har hanterat bilskrot, samt att de förvarar skrot på andra platser än den anvisade skrotgården. Det sistnämna bekräftas av kommunens miljöinspektör.
TorBjörn Nilsson och Kurt Eriksson har flera andra industrier alldeles inpå husknuten, vars lokaler enligt dem har tillåtits att expandera mot gällande lagstiftning. Tung trafik till och från dessa industriområden kör längs gatorna i bostadsområdet dagligen. Detta trots att det finns ett gammalt beslut i den dåvarande tekniska nämnden om att denna tunga trafik ska köra in och ut ur området via Svartöleden.
En rundvandring i närområdet, förbi industrilokaler och det enda grönområde som återstår, avslöjar jordhögar och skräp liggandes här och där. TorBjörn Nilsson minns det svarta, finkorniga damm som ständigt yrde omkring i luften under uppväxtåren på Lövskatan. Dammet kom från det upplag av så kallad järnmalmsslig som LKAB lagrade uppe på Svartöberget. Boende undvek att hänga tvätt utomhus och efter år av dammande började vissa till och med att måla husfasaderna i mörka färger.
– Det var förfärligt med dammet på den tiden, jag förstår inte hur folk kunde bo kvar här.
Det gick så långt att boende började måla sina husfasader i mörka färger, för att missfärgningarna av dammet skulle synas mindre. TorBjörn Nilsson misstänker att den "låt gå-attityd" som han menar präglar kommunens syn på Lövskatan föddes redan på den tiden.
Misstankar om föroreningar från tidigare och nuvarande industriverksamhet i området gjorde att boende begärde att kommunen skulle ta prover på vatten och jordmassor i området. Men kravet vann inget gehör och till slut lät de utföra provtagningen själva. Proverna skickades till Luleå tekniska universitet för analys. Vattnet i hängrännorna på TorBjörn Nilsson egen tomt visade sig bland annat innehålla arsenik.
– Jag undrar var giftet kommer ifrån. Mycket kommer så klart från järnverket, men det kan ju inte uteslutas att arseniken kommer från något annat heller. Ibland undrar jag om det verkligen är hälsosamt att vi äter jordgubbarna från trädgården.
Nu finns ännu ett orosmoln gällande boendemiljön på Lövskatan. Kommunens förslag till ny översiktsplan visar att det som i dag är ett uppskattat rekreationsområde med högväxta träd, ska bli till så kallat verksamhetsområde. Synonymt med att industrierna får ta ännu mer plats, befarar TorBjörn Nilsson och Kurt Eriksson.
– Kommunen vill ha ett sammanhängande industriområde från malmhamnen till SSAB och in mot våra tomtgränser. Det är inga små förändringar i planen, säger TorBjörn Nilsson.
Han påpekar att det aktuella rekreationsområdet dessutom är detaljplanelagt. För att ett sådant ska kunna göras om för verksamhet måste det råda brist på industritomter i kommunen.
– Det kan ju ingen påstå att det gör, särskilt inte nu när man planerar för ett 190 hektar stort industriområde på Hertsön.
De tycker att förslaget till ny översiktsplan, om det blir verklighet, är ännu ett övergrepp mot Lövskataborna.
– Hur kan kommunledningen vilja permanenta industrier mitt i ett bostadsområde? Det är så omodernt och helt obegripligt. Alla anständiga kommuner försöker väl avveckla industrierna som ligger när där folk bor, säger TorBjörn Nilsson.