Varje höst fiskar vi kräftor i Råne älv. Det är en rolig aktivitet för hela familjen och alla åldrar (glöm inte flytvästarna!) kan delta på olika sätt. När vi vittjat mjärdarna tömmer vi de kräftor som håller enligt regelverket stipulerad storlek i en större plastlåda och i takt med att fiskafänget tar fart fylls plastlådan mer och mer. Vissa år är mer framgångsrika än andra och lådan fylls så småningom till brädden. Då uppstår ett intressant fenomen.
När kräftorna närmar sig lådans kant börjar de – fullt naturligt, vem vill inte hellre simma i Råneälvens grumliga djup än kokas med dillkronor och salt – bli rymningsbenägna. Men så fort en kräfta klättrar mot friheten kommer en annan kräfta och drar ner den igen, tillbaka till den krälande massan i lådan. De kräftor som försöker smita, som försöker skapa sig ett bättre liv, blir skoningslöst stoppade av sina artfränder.
I veckan publicerades en undersökning som gjorde gällande att en enda herrspelare i ishockeyns högsta liga generellt tjänar lika mycket som ett helt damlag i landets högsta serie. Detta är nu ingen överraskning för någon som ens närmat sig de båda delarna av sporten, men det finns uppenbarligen en hel del människor som inte var medvetna om de monumentala löneskillnaderna. Men förutom de – helt korrekta – reaktionerna av förvåning och irritation dyker också Den enda människan med avvikande åsikt™ upp.
Media funkar ju som så att man vill presentera båda sidor av myntet, ibland in absurdum, och det leder till att fåtalets avvikande åsikt ibland kan få samma tyngd som den allmängiltiga. Det har gjort att SDE:s målvakt Sofia Reideborn, den senaste tiden, fått ta på sig samma hatt (den är färgglad, foliefodrad, har skärm och en liten propeller) som det yttersta fåtal forskare som påstod att det inte existerade några klimatförändringar för ett par år sedan.
Att Reideborn inte tror på den produkt hon själv presenterar är ingen hemlighet. Att hon inte tror på att kvinnor ska kämpa för att förbättra sina villkor – i sporten och samhället i stort – är allmänt känt. Men samtidigt som hon river barrikader och knäcker fanor glömmer hon också bort nyttan av att ishockeyspelande kvinnor och flickor faktiskt behandlas som de passionerade, kunniga och skickliga yrkesmänniskor de faktiskt är.
För ju fler människor som kommer in i ishockeyn, ju fler människor som känner sig välkomna, sedda och tagna på allvar, desto fler kommer också att stanna kvar. De blir spelare, ledare, domare, klubbdirektörer, publik, sponsorer, journalister eller förbundspampar och utan de mekanismerna stannar ishockeyn och alla andra sporter. Om en sport bara tilltalar ett segment av befolkningen, till exempel män, så kommer den sportens utveckling att bromsas in och till slut kommer den att självdö.
Det är därför den stora merparten män och kvinnor över hela Sverige inte håller med Reideborn.
Sofia Reideborn säger själv att hon inte förväntar sig att få något betalt, att hon ser hockeyn som en hobby. Det är helt okej, såna människor måste också få finnas och är man tillräckligt talangfull kommer man fortfarande att kunna prestera på toppnivå. Men det öppnar också upp för följande frågeställning: Om man, som relativt ensam i sitt skrå, inte tar så seriöst på sin hockey och inte känner någon större passion eller driv att förbättra för kommande generationer – ska man då försöka ställa sig i vägen för de som vill göra det? Bara för att man själv brinner som en regnvåt flyttkartong – är det rätt att förstöra för de som glöder likt reaktorkärnor?
Varför ska man försöka dra ner alla andra kräftor i hinken?
Reideborn förväntar sig inte att få betalt. Det är bra, för mina pengar får hon inte. I framtiden kan vi, gemensamt, komma överens om en sak: Alla ska få så mycket betalt som de förtjänar – och Sofia Reideborn spelar gratis.