På väggen i köket står Kerstin Wåhlströms strykjärnssamling prydligt uppställd.
– Det första jag kollade upp var om samlingen fick plats, skrattar Kerstin, när hon berättar om flytten över gatan, till grannen Lennart Hansson.
Det här är hans barndomshem, där han bott hela sitt liv. På gården finns också en generös verkstad där Lennart fortfarande jobbar.
När Kerstin och hennes familj flyttade till byn Skäret, för 30 år sedan, blev de grannar med Lennart, hans fru Siv och deras son Kent. Familjerna bodde mitt emot varandra och blev goda vänner.
– Vi hade så roligt och jag och Siv var ofta hos varandra och fikade. Familjerna åt middag ihop och vi deltog i byafester och skidtävlingar. Våra pojkar var klasskamrater och hängde ihop, berättar Kerstin, som flyttade till byn för att förverkliga maken Kristers gamla dröm om att ha bondgård och djur.
Med tiden avvecklades jordbruket och strax därefter blev Krister sjuk. Hans njurar kollapsade och efter en tid med hemmadialys genomgick han en njurtransplantation.
– Men han fick bara må bra i några få år, innan han drabbades av lungcancer och då gick det fort. Efter fyra månader var han död, säger Kerstin.
Vid det laget hade Lennart skött om sin fru Siv i många år. Hon drabbades av bröstcancer. En sjukdom som till slut tog hennes liv. Efter en tuff tid blev grannarna änklingar med bara fyra månaders mellanrum.
– Vi fortsatte att umgås och hjälpas åt. Vi åkte till kyrkogården tillsammans, det är bara 50 meter mellan Sivs och Kristers gravar, säger Lennart och berättar att han och Kerstin fann tröst och stöd hos varandra.
De hjälptes åt med att handla och åt middagar hos varandra.
– Vi åkte till och med utomlands ett par gånger innan vi blev ett par, säger Kerstin och berättar att kärleken mellan dem växte fram efter några år.
Efter sju år bestämde paret sig för att flytta ihop. Kerstin säger att Lennart inte är de stora ordens man, men när de satt ute i solen en kväll föreslog han att Kerstin skulle flytta in hos honom.
– Jag sa ja, det gör jag! När jag ringde honom på verkstaden nästa morgon frågade han ”du har väl inte ångrat dig?” Det hade jag inte, skrattar Kerstin.
Hon ringde också till dottern Annika, som började gråta när hon fick höra nyheten.
– Annika hade haft en dålig dag och blev så glad när hon fick höra att jag och Lennart skulle bli sambor. Andreas och Kent blev också glada å våra vägnar och lyckönskade oss, ler Kerstin.
Nu firar de storjular och kalas med hela gänget och Kerstin och Lennart trivs när huset fylls av barn och barnbarn.
Till vardags är Lennart fortfarande yrkesverksam i sin verkstad och Kerstin är keramiker, med egen ateljé i hemmet.
– Under Kristers sjukdomstid slutade jag med allt skapande, jag orkade inte. Min dotter peppade mig att ta upp det igen, när jag blev inbjuden till hantverksmässan ett halvår efter Kristers död. Det blev som en terapi, säger Kerstin.
Nu är Lennart hennes bästa hjälpreda med att fixa stålkonstruktioner och bränna lera. Kerstin har nästan inte ord för hur mycket hon älskar sin Lennart, för hans omtänksamma sida.
– Om jag ska iväg med bilen backar han upp den nära dörren åt mig innan jag hunnit blinka, och varje kväll skalar och klyftar han ett äpple till mig.
När Lennart ska säga vad det bästa är med Kerstin kommer svaret snabbt:
– Allt! Vi är lyckligt lottade som har varandra.