Hon hade tillbringat dagen hos goda vänner i skärgården. Han hade ätit middag med vänner och skulle gå på bio.
– När jag kom hem ringde telefonen. Det var en av biokompisarna. Ville hon att jag skulle hänga med?
Den 22 februari 2020 blev dagen som kullkastade livet för Madeleine Beckenäs i Gammelstad. Vännen berättade att det hänt något fruktansvärt med hennes man Ingart.
– Är han död? frågade jag. Hon visste inte.
Vännerna hämtade Madeleine och körde henne till Sunderby sjukhus. Där jobbade sjukvårdspersonalen intensivt med återupplivning av hennes man och Madeleine kände sig som ett barn som ryckte i någons klädesplagg för att få veta vad som pågick.
– Jag tog tag i en person och frågade om Ingart var död. Ingen sa någonting, och jag svävade i ovisshet.
Strax därefter fick Madeleine gå in till sin man. Återupplivningsförsöken hade misslyckats. Ingart hade drabbats av en massiv hjärtinfarkt när han rasade ihop på väg till biografen. Han blev 63 år gammal.
Där och då rasade även Madeleines liv ihop.
– Hur skulle jag berätta för vår gemensamma son, som pluggar i Göteborg, att hans pappa är död?
Telefonsamtalet till 23-årige Gustav var det svåraste Madeleine gjort i sitt liv. Den plötsliga, oväntade döden kastade hela familjen in i en chock och Madeleine säger att hon är innerligt tacksam för att såväl Gustav som sönerna Simon och Isak, hennes bror med familj och goda vänner slöt upp vid hennes sida.
– De kom hem till mig, fanns vid min sida, lagade mat till mig och gav mig så mycket kärlek, säger Madeleine.
Men det skulle inte dröja länge innan nästa käftsmäll kom, i form av en pandemi som begränsade möjligheten till kramar och tröst. Då blev hunden Rio Madeleines livlina.
Hon och Ingart skaffade den portugisiska vattenhunden efter att Ingart gjort en bypassoperation 2017. Han skulle vara sjukskriven och det fanns gott om tid att ta hand om en valp.
– Vi har haft hund tidigare och längtade efter en ny fyrfota vän. Rio blev en fin kompis under konvalecenstiden för Ingart.
När Ingart inte längre fanns blev Rio en livlina för Madeleine. Tack vare honom måste hon kliva upp, hon måste gå ut på promenad. Hon måste hålla sig på benen.
– Rio förstod att jag befann mig i djup sorg. Han sov tätt intill mig på nätterna och när jag grät tryckte han sin nos mot mitt ansikte. Han sörjer tillsammans med mig och är den som får mig att klara smärtan och sorgen.
När ingen annan längre kunde krama Madeleine fanns Rio där, tätt intill och delade med sig av en hunds villkorslösa kärlek.
Även familjen och vännerna fortsatte att stötta, även om pandemin gjorde det svårare.
I somras, på Ingarts födelsedag, öste regnet ner och Madeleine ville bara dra täcket över huvudet. Då knackade en god vän på dörren och tog med sig henne på ett levnadsglatt födelsedagsfirande vid Ingarts grav.
– Hon hade med sig fika, färgglada regnkappor, paraplyer och en röd pelargon. Ingart älskade glada färger! Vi sjöng födelsedagssånger i ösregnet. Vi fikade och hedrade minnet av Ingart. Det var glädje och sorg, som livet är, och jag åkte hem med en varm känsla i bröstet.
Madeleine säger att hon aldrig hade kunnat föreställa sig vilket mardrömsår 2020 skulle bli.
– Men jag önskar att man inte beklagar sorgen – den måste jag bottna i. Beklaga min förlust. Jag hoppas att 2021 kommer med mer glädje än detta år.