Den ideella konstföreningen i Storfors hade all anledning att känna stolthet över sin sommarutställning 2003. Väggarna i den restaurerade flottarbostaden var fyllda med verk från konstnärer som Erling Johansson, Lars Pirak och Lena Nallo bland andra.
En tidig måndagsmorgon, bara någon dag efter vernissaget, upptäcktes konstkuppen när Kerstin och Carl Jansson kom för att öppna galleriet.
Alla lampor var tända. I huset var tre glasmontrar tomma. På de vitmålade timrade väggarna saknades tavlor.
– Tjuvarna hade inte tagit allt. De lämnade kvar 57 verk. I glasmontrarna förvarade vi exklusiv samiskt konsthantverk; smycken, armband och knivar. Där fanns inte en pinal kvar, minns 87-årige Carl Jansson.
Det finns detaljer i den här historien som tyder på att konstkuppen kan ha varit ett beställningsverk. Det var endast de mest värdefulla tavlorna som stals, bland annat 9 verk av Erling Johansson och 13 av Lars Pirak.
Fyra år senare avbröt Petra Freudenthal, 54, sitt livs första sommarsemester i Norrbotten. Det envetna regnandet fick polisen från Ystad att anmäla sig för tjänstgöring.
Hon skickades till en by i Överkalix kommun, där en man hade blivit skjuten till döds. Det efterföljande händelseförloppet hade kunnat vara ett avsnitt i den amerikanska kriminalserien CSI.
Hennes uppgift var att genomföra en brottsplatsundersökning, som innebär att de specialutbildade poliserna söker efter föremål eller spår som kan klarlägga händelseförloppet.
I samband med granskningen av en skada på ett fönster på husets baksida gjorde Petra Freudenthal en förbryllande upptäckt. I rummet hängde flera tavlor med konstnären Lars Piraks omisskännliga signum.
– Jag kände direkt att något var fel. Det verkade underligt att en ung man ägde så pass dyr konst. Tavlorna hade olika ramar och var placerade på ett sånt sätt att jag drog slutsatsen att här bodde ingen som är intresserad av konst.
Hon kontaktade den polisiära förundersökningsledaren med en begäran om att få göra husrannsakan, men fick ett nej till svar. FU-ledaren påpekade att skottlossningen hade skett utomhus och ville att kriminalteknikerna skulle fokusera på sitt uppdrag.
Irritationen steg under bilresan hem till Luleå. Magkänslan sade att det borde finnas mer att upptäcka i den här historien. Petra Freudenthal erinrade föregående sommars besök i Storforsen, när hon och hennes man besökte bland annat konstgalleriet. Hade inte personalen berättat om en kupp?
– Det blev rätt stökigt innan jag fick tillstånd att gå in i huset, men till slut fick jag lov att göra en husrannsakan. Det första som jag fick syn på i hallen var ett konstverk av Erling Johansson. I det ögonblicket visste jag!
Det hängde tavlor i vardagsrummet, i hallen samt i trappan upp till övre våningens sovrum. Slagningen i polisens register visade att det handlade om stöldgods från Storforsen.
Kriminalteknikerna återfann drygt hälften av de 42 stulna tavlorna.
– Vi sökte överallt och funderade över var resten kunde vara. Tavlor är inget som man gräver ned i jorden eller lämnar på en vind. Då kom jag att tänka på att i alla sagor sover trollet på sin skatt. Smaug i Sagan om ringen sover liggandes på sina rikedomar. I husets stora sovrum tronade en stor vattensäng. Det såg ut som det perfekta gömstället. För vem orkar tömma en vattensäng?
Svaret till den frågan kan ni kanske räkna ut.
Det krävdes dock på nytt diskussioner med den motvillige polisiära förundersökningsledaren. Den här gången användes, enligt Petra, "ganska stora bokstäver".
– Jag kände mig patroniserad. I dag kallar man det visst "mansplainad". Argumentet var att undersökningen kostade pengar och skulle avslutas så fort som möjligt. Jag var inte van vid ett sånt arbetssätt. När jag arbetade i Skåne var det kriminalteknikern som ägde brottsplatsen. Det var bara kriminaltekniker som kunde avgöra när undersökningen var klar.
Under sin aspiranttid i Ystad hade hon för övrigt Kurt-Ingvar Wald som sin handledare. Han lär ha varit förlaga till författarens Henning Mankells välkända poliskommissarie Kurt Wallander.
Efter ett par dagars högljudda diskussioner kom till slut ett klartecken. Med hjälp av en slang tömdes vattnet ut på gräsmattan. Under vattensängen stod ett soffbord med avkapade bordsben. En hög med tavlor invirade i tyg var placerade under bordet.
I efterhand kan Petra Freudenthal erinra sig att det fanns även samiskt konsthantverk i huset, men det kom aldrig att registreras i förundersökningen. Däremot hittades ytterligare stöldgods i en container på gården.
I de efterföljande rättegångarna insisterade husets ägare att han köpt konsten i god tro, men kunde inte visa något kvitto. Han dömdes i hovrätten till åtta års fängelse för dråp, grovt vapenbrott samt häleri. Högsta domstolen har konsekvent avslagit begäran om en ny prövning.
Straffet är numera avtjänat och mannen har sonat sina brott.
Märkligt nog blev den lyckade brottsplatsundersökningen början på slutet för Petra Freudenthals yrkeskarriär som kriminaltekniker.
– Jag har aldrig fått någon kredd från polisledningen för mitt arbete, inte ens ett tack. Tvärtom fick jag ett rykte om att vara bråkig. Det har jag fått leva med. Min ställning blev till slut så dålig att jag kände mig tvungen att gå vidare. Redan ett år efter den här händelsen slutade jag som kriminaltekniker för att istället gå över till den operativa delen av polisväsendet. Jag blev vakthavande polisbefäl i Norrbotten. Det steget har jag aldrig ångrat.
När du ser tillbaka på händelserna, vad känner du då?
– Jag är inte bitter. Jag har valt att se det som att jag har banat väg för yngre kvinnliga kollegor. Att lämna kriminaltekniken var inget som jag hade valt själv, men det öppnade nya möjligheter. Jag fick bland annat ett erbjudande att leda en utbildning i kriminalteknik på polisutbildningen i Umeå. De hade hört talas om mitt arbete för att hitta den försvunna konsten. Jag jobbade där i fyra år.
I dag bor Petra Freudenthal i Sundsvall. Hon arbetar fortfarande inom polisen som brottsofferstödjare.
Alla tavlor från konstkuppen på Galleri Storforsen återfanns aldrig. Totalt överlämnades 38 tavlor till Länsförsäkringar som ett par år tidigare betalt ut försäkringspremien till galleriet och konstnärerna. Försäkringsbolaget erbjöd att sälja tillbaka tavlorna till sina rättmätiga ägare, men de inblandade förklarade sig vara nöjd med den ersättning som redan betalts ut.
Den första tanken var att tavlorna skulle magasineras i en låda och packas upp efter 50 år, men konsten blev bara liggande i sin låda i ett par månader.
– Vi hade livliga diskussioner, minns Länsförsäkringars nuvarande vd Anders Långström. Sedan kom vi fram till den självklara principen att konst ska hänga på väggar och inte förvaras i någon källare. Det har inneburit att våra medarbetare känner stolthet över sin arbetsplats och det har också gett upphov till ett ökat konstintresse. Till och med jag har köpt konst till hemmet.
Tavlorna blev grunden till en konstsamling som i dag är tillgänglig för allmänheten. Under åren ha galleristen Helene W Lindberg på företagets uppdrag köpt in fler tavlor och byggt upp en imponerande samling. Inköpsvärdet ligger på cirka sex miljoner kronor.
– Man kan säga att den består av tre delar, en från konstkuppen, en som företaget redan hade i sin ägo samt en tredje del som har köpts in på senare år, berättar Helene W Lindberg.
Utanför företagets kapprum hänger en tavla av Karin Mamma Andersson. På övre våningen arbetar försäkringsmäklare Marie Lindgren i det så kallade samiska rummet.
– Det känns som en vinstlott att få arbeta i det här rummet. Varje dag kommer det besökare för att se på konsten. Det är bara roligt.