Vi befinner oss vid på platsen för Mariebergs tegelbruk. Mellan 1899-1967 tillverkades i Norra Sunderbyn stora volymer av byggmaterial. Det erkänt vackra teglet användes bland annat vid uppbyggnaden av Norrbottens museum, men också när Malmudden och Örnäset blev till.
I början av 1970-talet revs det fyravåningar höga tegelbruket med sin höga skorsten. I dag finns bara en torklänga och manskapsbygganden kvar. I ett av husen förvaras föremål från tiden innan Luleå blev en stålstad.
1993 blev konstnären Kerstin Hedström projektanställd på SSAB i Luleå. De fem månaderna kom att prägla hennes fortsatta konstnärskap. Hennes första tanke var att arbeta i stål, men istället blev hon intresserad av återbruk.
På vinden ovanför snickeriet gjordes en viktig upptäckt.
– Där fanns ett grått kullrigt landskap som fick ny form när jag strök bort det tjocka lagret av damm. Det låg mängder med lårar fyllda med färgade träföremål. Det var ett otroligt välgjort hantverk med valsar, kugghjul och kolvar.
1939 beslutade regeringen att låta bygga ett tackjärnsverk i Luleå. Årets efter bildades Norrbottens Järnverk AB. 1941 startade markarbeten, men det skulle ta två år innan den första tappningen, den 11 september 1943.
Under de två åren tillverkades nästan alla nödvändiga maskindelar i Luleå. Finsnickrare gjorde med hjälp av ritningar och stor hantverksskicklighet förlagor i trä som användes till att skapa gjutformar.
– Jag var helt i gasen över upptäckten, men på NJA-kontoret var de inte alls imponerade. Det hade nämligen funnits hur många modeller som helst och de flesta hade redan förstörts. Kvar fanns bara 10-15 lårar, minns Kerstin Hedström.
Fyndet blev till en uppmärksammad utställning på Norrbottens museum 1993. Hon lyckades rädda kvar modeller med hjälp av byggnadsantikvarie Kaj Bergman som ordnade fram lastbilar och förråd.
26 år senare får Kerstin Hedström möjlighet att återse sitt fynd i Norra Sunderbyn. Den kalla vintervinden viner rakt igenom ladans frikostiga springor. I ett litet förrådsrum utan elektricitet står lastpallarna som har återtagit sin gråa färg.
Trämodellerna står i ett fallfärdigt hus som Luleå kommun beslutat ska rivas någon gång efter nyår. Nu slår den numera pensionerade museiprofilen Kaj Bergman larm i ett försök att rädda en bit av Luleås historia.
– Luleå var ingenting innan det första malmtåget kom fram 1888. Nu har vi en fin stad, men det är tack vare järnverket. Den historien borde vi ta till vara på och synliggöra på ett bättre sätt, förklarar Kaj Bergman.
Hans vision är att ge några konstnärer och arkitekter möjligheten att skapa något permanent med utgångspunkt av de här modellerna. Helst vill han placera konstverk i offentliga miljöer som exempelvis stadshusets trapphus eller möjligen SSAB:s personalmatsal Malmen.
NJA-profilen Börje Pettersson från arkivkommittén är upprörd över det svaga intresset.
– Jag har varit i kontakt med stålverket, men där har ingen ens brytt sig om att besvara min fråga.
Konstnären Kerstin Hedström skulle inte säga nej till att arbeta med materialet en gång till, men vill hellre att de sista resterna av en gammal industrihistoria ska hållas intakt.
– På mina utlandsresor brukar jag alltid besöka lokala muséer för att lära mig mer om trakten. I Luleå har vi inga muséer som berättar stadens historia. Varför finns det inte ett SSAB-museum?