Det är i början av 1960-talet. På svartvit tv visas bilder från krigets Kongo. Men det vet Hans Hedman inte mycket om där han som liten grabb springer omkring i Stockholmsförorten Mälarhöjden. Hyreshuset familjen Hedman bor i har på den tiden en hyresvärd vid namn Ernst Michanek. Han ska snart komma att bli Sida:s första generaldirektör.
– Ernst var även jultomte i vårt hus. En gång fick jag en blå FN-hjälm av honom med det vita FN-emblemet på.
Det blev Hans Hedmans första möte med FN. På senare år har det blivit betydligt fler. Men det är inte en yrkesman från Försvarsmakten vi träffar.
– När jag gjorde lumpen på LV7 fick jag goda vitsord och rekommenderades söka reservofficersutbildningen. ”Glöm det” sa jag. Det krävde ju tre månaders utbildning, inte hade jag tid med det.
Han ville ut och leva livet, men där ute dök så småningom försvarsintresset upp. Han engagerade sig i frivilligrörelsen och Hemvärnet, först som flygfältsingenjör på F21 och på Fällforsbasen i Skellefteå, sedan som mc-ordonnans i Hemvärnet.
– Jag hade uppdrag åt Hemvärnet på övningen Cold response i Norge år 2009, och efter det kände jag mig sugen på att testa jobba åt försvaret utomlands.
Året efter fick han erbjudande åka i väg till Afghanistan. Han tackade ja och tog tjänstledigt från ingenjörsfirman i Luleå där han jobbar till vardags.
– Jag tror det var viljan att lära mig nya saker, se nya platser och träffa nytt folk som drev mig att åka i väg.
Den viljan har det senaste decenniet lett till att han tagit tjänstledigt från sitt civila arbete lite då och då. På tio år har han tjänstgjort nära fem år åt försvaret varav två bestått av utbildning inför insatserna, och tre år i arbete på plats i Afghanistan och Mali.
– Vi som åker iväg är utbildade i att klara allt vi kan tänkas hamna i. Beskjutningar, granater, hotfulla situationer. Men jag har främst jobbat inne på campen som bland annat platschef. Sett till att den fungerat med all den service som ska finnas där så att de som är ute i fält kan ladda batterierna på bästa sätt när de kommer in.
Mali betraktas som FN:s farligaste uppdrag just nu, men Hedmans rädsla att skadas har aldrig varit särskilt överhängande.
– Jag kan känna att alla turer jag gör i mitt civila jobb, mycket längs E10:an upp till Kiruna, är än mer riskabla. Den vägen, med lastbilar och renar, är ju rent livsfarlig.
Hans uppdrag i Mali har de senaste svängarna gått ut på att montera ned och flytta den svenska aktiviteten på Camp Nobel i Timbuktu till nya uppdrag i staden Gao. Den 30 mars i år gick sista resan ner till Mali för Hans Hedmans del.
– Där ett tag såg det inte bra ut vad gäller situationen med coronaviruset. Men vi tog oss i väg och det känns väldigt skönt få vara nere och knyta ihop säcken. Jag har sagt både mig själv och min fru att det här är sista resan jag gör.
Hedman checkar alltså ut, men är tacksam över de år han har fått med sig i den gröna ryggsäcken.
– Jag hoppas mina upplevelser har gjort mig mer ödmjuk i vardagen. Många bilder av livet i Mali och Afghanistan sitter djupt inom en. Barn som far illa, människor som kämpar men samtidigt har så nära till ett leende. Det är otroligt. Vi är bortskämda här i Sverige, tar saker för givet i vardagen och gnäller om bussen är fyra minuter sen. Vad gör väl det?