Han vill att Luleå ska sticka ut från mängden

Vid årsskiftet träder Johan Eriksson in i rollen som stadsarkitekt i Luleå kommun. Kommunen har inte haft någon stadsarkitekt sedan Henrik Sjöberg slutade våren 2015, ett förhållande som ifrågasatts av både verksamma arkitekter och allmänhet. Nu har kommunledningen bestämt sig för att återinföra tjänsten som stadsarkitekt.

– Jag har alltid haft ett intresse för färg och form, utemiljö och bebyggelse, allt som händer mellan husen är fantastiskt intressant. Jag har ett stort intresse för samhällsutveckling i stort, säger Johan Eriksson.

Född och uppvuxen i Gällivare valde han att utbilda sig till landskapsarkitekt och stadsplanerare vid SLU Alnarp och Arkitekthögskolan i Lund. 2009 började han att arbeta som planarkitekt i Luleå kommun och sedan tre år tillbaka är han sektionschef för landskap och trafik på stadsbyggnadsförvaltningen. 

Tjänsten som stadsarkitekt är placerad på avdelning miljö och bygg och underställd bygglovschefen. Stadsarkitekten ska fungera som bollplank för byggherrar och exploatörer i ett tidigt skede, men också se till att arkitekturen beaktas när nya byggprojekt realiseras. 

– I den här rollen ska jag bevaka frågan kring arkitektur så den inte går förlorad, så att inte konceptet försvinner under resans gång. Arkitekturfrågan är helt central för att skapa en attraktiv stad.

– Luleå behöver bättre självförtroende. Vi har haft en tradition av att bygga robust och rationellt. Vi behöver satsa mer på byggnader som sticker ut, som utmanar litegrann, säger Johan Eriksson.

Allt som byggs på centrumhalvön behöver inte vara väl synliga landmärken, som höga hus tenderar att bli. 

– Man ska inte glömma bort god bruksarkitektur, vardagsarkitektur. Vi kanske inte bara kan bygga landmärken överallt.

Ett bra exempel på god vardagsarkitektur är Lillasyster i kvarteret Gripen, det nya bostadshuset som byggts vägg i vägg med en av Luleås äldsta byggnader, det Erikssonska stenhuset från 1898.

På centrumhalvön är trycket hårt att bygga högre hus än vad som tidigare tillåtits. I förslaget till fördjupad utvecklingsplan för centrum pekas flera områden ut där det ska bli möjligt att bygga enstaka högre hus, upp till 15 våningar höga. 

– Min uppfattning är att ju mer plats ett hus tar desto mer ansvar behöver man ta för ett ansvarsfullt utfört byggnadsverk. Det är något jag tycker är viktigt, säger Johan Eriksson.

Ett hus som onekligen sticker ut genom sin avvikande form är Luleå Office building eller Teliahuset som kontorsbyggnaden kallas i folkmun. 

– Man kan säkert prata om detaljer i fasaden. Jag tycker att det är ett ganska roligt hus, man törs ändå ta ut svängarna. Det gröna taket är ett blickfång när man kommer in i staden.

Rättscentrum?

– Det är ett barn av sin tid. Det jag tycker är intressant med staden är att se hur olika ideal har påverkat bebyggelseutvecklingen.

Vilket ideal råder nu?

– Det är ganska avskalat. Om vi tar bostäder så bygger man mycket inifrån och ut. Det behöver ägnas en större omsorg åt det exteriöra. Det är ju det som de flesta människorna i staden primärt upplever.

På centrumhalvön återstår några få större kvarter där ny bebyggelse kan få plats. På litet längre sikt kan ett nytt resecentrum vid nuvarande järnvägsstation få stor betydelse, då kan busstrafiken flyttas från kvarteret Loet. 

– Då blir Loet en central pusselbit. Jag kan tänka mig att en fjärdedel av kvarteret ska bli ett centralt torg i söderläge. Det är något som saknas i dag. Det är viktigt att hitta en balans mellan allmänna platser och bebyggelse.

Stora delar av kvarteret Staren, intill gymnasiebyn, används i dag som bilparkering.

– Det är också en pusselbit som kan binda samman Storgatan med Hermelinsparken.Det är bara en tidsfråga innan den attraktiva marken får en annan användning. Kan man hitta en annan plats för parkeringar kan man frigöra yta för mera bostäder och verksamheter, säger Johan Eriksson.

Kommunen har som ambition att minska biltrafiken genom centrum. I förslaget till centrumplan föreslås parkeringshus vid de tre infarterna till centrum; Bodenvägen, Bergnäsbron och Hertsövägen. 

Hur ska man bromsa genomfartstrafiken genom centrum?

– Det kanske handlar om att det inte ska gå att köra lika enkelt genom stan. Gator kan göras smalare. 

Södra Hamnleden anses vara onödigt bred och skapa en barriär mot Södra hamn. 

– Södra Hamnleden är väldigt överdimensionerad i förhållande till den trafik vi tänker oss. 

Ett eller flera körfält skulle kunna bli parkstråk med paviljonger. Färre körfält innebär att trafiken kommer att gå trögare, med ökad köbildning om mängden trafik inte minskar. 

– Den stora utmaningen är kollektivtrafiken. Reversibla busskörfält skulle kunna vara en idé för att underlätta för bussarna, säger Johan Eriksson.

Vad säger du om stadsdelarna?

– Utmaningen med alla stadsdelar; Porsön, Björkskatan, Hertsön, är att stadsdelscentrumen är verkligen barn av sin tid, de är otroligt introvert disponerade. Det är kanske så att man behöver se över strukturen i stadsdelscentrum, öppna upp dem, bygga på eller till och med i värsta fall riva vissa byggnader.

Vilken är Luleås största utmaning på tio års sikt när det gäller bebyggelse?

– Något jag har funderat mycket på är hur vi får stadsdelarna att hänga samman bättre via förtätning och bättre sammanlänkande stråk. Vår största kvalitet i Luleå är vattnet, men det är också det som delvis bygger upp barriärer mellan stadsdelarna, säger Johan Eriksson.