Lars Hedström är en av flera vykortsamlare i Luleå.  Han har inte flest och är numera inte heller den mest hängivna samlaren. Ändå beräknar han att han har fler än tio tusen vykort. De finns i pärmar, lådor, i lösa buntar, i morfars trälåda från SJ, tjocka pärmar, smala pärmar, boxar, album ...

– Källaren är första steget mot glömskans land, säger Lars Hedström.

För nu har han börjat sluta samla. Fler och fler av vykorten hamnar i källaren. 

Men låt oss inte börja med hur det slutar, vi börjar med början...

På Reenstiernas gata i Stockholm låg på 1980-talet en större loppmarknad. Föreståndaren var en äldre man, en av kunderna var Lars Hedström som köpte vykort.

– Det var så billigt. Man kunde få betala 25 öre per kort och dessutom få mängdrabatt. Till och med en fattig frilansare hade råd att handla där.

Det var där det började. 

– Från början var det mest kvantitet. Jag köpte tusentals kort med vyer från hela världen. Det blev en besatthet. Herregud, jag kan inte ha haft något liv under den där tiden, funderar han.

– Till slut tröttnade jag på vykort med tyska vindalar.

Detta med samlande sysselsätter hans tankar. Det finns en psykologisk diagnos, patologiskt samlande, som används för människor som inte kan frigöra sig från att samla. Lars Hedström är dock inte en av dem. Numera intresserar han sig mest för vad som finns på de vykort han redan har. Samlandet har upphört.

En av favoriterna är ett kort från Malmhamnen i Luleå. Vid kaj ligger en polsk malmbåt.

– Den heter "Dolny Slask"! säger Lars Hedström och skrattar gott.

Under åren sedan 1980-talet har han haft vissa teman för samlingen. Kort som visar industrimiljöer och gärna industrimiljöer som har samband med hans far. Det innebär kort av diverse järn- och smältverk i Sverige.

– Jag är född på Domnarvets BB och känner en närmast barnslig stolthet över det. Pappa jobbade på Domnarvet i Borlänge.

Faderns yrkesbana började på kraftsverksbygge vid Harsprånget, gick via Rönnskär till Sandviken och sedan till Domnarvet. Lars Hedström har ett vykort från Domnarvet som ser skrämmande ut. Det visar brandgul rök som bolmar från järnverket och i förgrunden finns både gräsmattor och potatisland. Röken är intensivare brandgul än den som idag kommer från SSAB i Svartöstan.

Ett av de äldre korten i samlingen skulle kunna visa en industrimiljö i dagens Kina. Det föreställer rykande skorstenar fast i England. De ryker inte måttligt heller. Enligt den tryckta texten ska det handla om sig fröjdande gjuterier (Sic!) och tiden är absolut inte nutid.

– Kan man tycka om ett järnverk? undrar Lars Hedström och ser på ett vykort som visar tackjärnsverket på Svartön som invigdes den 11 september 1943.

Han har själv jobbat på NJA, på stränggjutningen, både före och efter sin utbildning på journalisthögskolan. Svaret på frågan är självklart ja!

– Vi hade en jättebra gemenskap och några av arbetskamraterna träffar jag fortfarande.

Vykorten i samlingen är ofta förknippade med industri i Norrbotten och med vad som kan betecknas som framsteg. Människorna antingen finns inte eller är fotograferade på långt håll. Eller så står de med ryggen till, som på ett kort som visar serveringen på EPA och människor som tar kaffepaus. Den ende som ser rakt ini kameran är en liten pojke.

– Man ville visa framsteg. Byggnader, bostadsområden, industrier, gator, säger Lars Hedström och tar ett svartvitt vykort på byggnaderna på Malmudden som exempel.

– Det är ödsliga vyer.

Han tar fram ett kort i färg på Domus fotograferat i nattmörker. Det är folktomt på Smedjegatan. Ett annat exempel är fotografen Sven Hörnells serie med bilder från badhuset i Luleå. Inte en människa, inga badande, men vackra och stilenliga askkoppar i koppar. Pressbyråns fotograf har tagit ett vykort av "Kanslibyggnaden, Norrbottens järnverk". Där finns ändå ett tecken på mänsklig verksamhet. En folkabubbla står parkerad utanför byggnaden. Pressbyrån, står det stämplat på kortet.

Pressbyrån hade fotografer som reste runt och fotograferade vykort i hela landet.

En klassisk välkänd vykortsfotograf i Lars Hedströms samling är Giovanni Trimboli. Enligt uppgift ska han ha varit en italienare som reste runt i Sverige på somrarna och fotograferade vykortsmotiv. Riktiga samlare och kännare kan se på ett vykort som det är Trimboli som har fotograferat. 

I samlingen finns minst ett kort där det utgivande förlaget står angivet som Henny Tegström, Luleå, den legendariska Luleåfotografen.

Det är lätt att förstå att Lars Hedström numera ägnar mer tid åt att titta på korten, än att samla på dem. På ett vykort som visar Storgatan i Luleå vid korsningen med Kungsgatan finns en cyklande kvinna som sträcker ut sin högra arm som för att ge tecken och svänga ner mot Södra hamn.

 – Vill man inte veta vart hon är på väg och vad hon har för sig? Hon åkte ner mot Södra hamn och tog en båt till Sydamerika, säger Lars Hedström och ser ut som om han visste säkert. 

I nästa andetag berättar han att en del av korten givit uppslag till små betraktelser i en serie som kallades Bilden av oss själva i Norrbottens-Kuriren på 1990-talet. Vykortsamlingen har givit flera andra uppslag åt Lars Hedström som varit frilansjournalist i många år och även har arbetat åt länstidningarna i Luleå.

Ibland berättar vykorten delar av en historia som sätter fantasin i svang. Vem var Georg Johansson som av Essie i Norrhyttan avkrävdes ett svar och vad var det hon ville veta? Kortet är poststämplat 1948.

– Jag vågar inte forska i det där, säger Lars Hedström.

–  Tänk om det ligger någon förfärlig släkthistoria bakom hennes fråga?

Eller också kan det vara så att Georg och Essie blev ett par och fick många barn. Vykortet ger inga mera ledtrådar och det är fritt fram för fantasin att spela.

Det finns inte bara svenska vykort i Lars Hedströms samling.. Vykortsböcker med fotografier, bland annat tagna av bildbyrån Magnums fotografer finns där, liksom Velaquez' och Goyas konst på svartvita fotografier.

– Det här, det är roligt, säger han plötsligt när han hittar något när han bläddrar i buntarna.

Det visar sig vara en "kortlek" (Rotten to the core, Rutten in i kärnan) med kort på New Yorks mest korrupta personer. "Kortleken" är utgiven 1989. Och vem finns där, om inte den nuvarande presidenten Donald Trump? Den numera blonda kalufsen är svart på bilden, men det är lätt att känna igen den blivande presidenten. Författaren till texterna på korten är inget fan av Trump 1989, det står helt klart.  

"Donald Trump sa en gång att han skulle bli en god vapenförhandlare för USA mot Sovjetunionen, för det skulle bara ta en och en halv timme att lära sig allt som finns att lära sig om missiler." Observera att detta är skrivet på ett kort utgivet 1989. Med på bild finns även Trumps advokat Roy Cohn.

Lars Hedström har också vykortsböcker som till sina upplägg liknar den svenske tecknaren Stenmarks verk under senare tid. Ironin flödar.  Exempel är de böcker med vykort som först publicerades i tidningen The Guardian 1990 till 2005 av Graham Rawle. Lost consonant är välkända. Rawle har tagit bort en konsonant i en välkänd mening och meningen ändrar helt karaktär. Byt ut electric shocks mot electric socks (elchocker mot elsockar).

– Jag sitter ibland med de här buntarna när jag vill slappna av. En del pysslar med yoga, jag sitter och bläddrar bland vykorten.

Sötast i Lars Hedströms samling av postala meddelanden är utan tvekan Vimpelposten från Vittangi, ett kuvert som innehåller en liten vimpel så som de såg ut under 1960-talet när det samlades på vimplar från olika resmål. Men denna är i miniformat.