Vi träffar Kjell Mickelsson, 79, utanför hans bostad på Bredviken i Luleå. Han och hustrun Eva har självmant satt sig i karantän för att inte smittas av coronaviruset.
Men också av solidaritetsskäl, för att minimera risken att smitta andra i samhället.
Huvuddelen av intervjun är därför redan avklarad på telefon. Men bilderna ska tas.
Samtalet en stund tidigare har till stor del kommit att handla om den två år yngre brodern Rolfs bortgång. Han avlider i mitten av mars efter att han dragits med sjukdomsbesvär i en handfull år och haft stora problem de senaste månaderna.
Kjell Mickelsson, som under tiotalet år ledde Luleå kommun som socialdemokratiskt kommunalråd, får aldrig chansen att ta avsked av sin bror.
Covid-19 och det upprättade besöksförbudet stoppar honom från det.
– Det känns lite konstigt, men samtidigt är det ett riktigt beslut som togs, säger Kjell Mickelsson.
– Den 12 mars var vi uppe i mitt barndomshem i Kierats. Då hade vi tänkt att vi kunde åka ner till Vuollerim och vara med honom. Men just den dagen vi kom upp, då införde Jokkmokks kommun besöksförbud på äldreboenden. De var tidigt ute, vilket jag tyckte var väldigt bra. Då gick det inte att fara dit, säger Kjell Mickelsson.
Det här innebär att han aldrig får chansen att ta avsked av sin bror.
När brodern Rolfs avlider finns hans två barn vid hans sida.
– Han behövde ju inte vara ensam. Men det här är en verklighet som känns så overklig på ett sätt. Helt plötsligt, på grund av att en pandemi uppstår, vilket inte gör så ofta i det här jordelivet, så ändras alla förutsättningar, säger Kjell Mickelsson som tror att han hade haft möjlighet att få närvara vid broderns bortgång om han hade stått på sig.
Men moraliskt hade det aldrig varit rätt, förklarar han.
– Tänk om han hade överlevt den delen och jag hade varit smittad. Då hade han ju blivit ännu värre sjuk och haft större plågor.
Kvar finns bland annat minnen från barndomshemmet i Kierats väster om Jokkmokk. Vedhuggning, fiske, jakt, vid sidan av skolgången, fyllde vardagen.
Kjell och Rolf Mickelsson växer upp på 1940-talet i en annan tid. År som formar dem som så kallade "kronotorpare".
– Vi hade det bra, för vi hade två äldre systrar. Morsan var hemma, så det var tre kvinnor hemma. Farsan var skogsarbetare och for på Mikaelidagen (29 september, reds. anm), och kom sedan hem till jul. Sedan for han igen efter trettondagen och kom hem när föret var slut. Så vi blev som fostrade av tre morsor.
Han och brodern stod varandra när hela vägen till slutet. Tidigare under vintern fick han chansen att träffa och samtala med Rolf när han vårdades på Sunderby sjukhus.
– Det kändes konstigt när han gick bort. Nu är det jag kvar. Jag är ju sist i vår syskonskara som är i livet.
De sista åren led Rolf Mickelsson av demens. Trots detta kunde han till stor del bo i barndomshemmet utanför Jokkmokk.
Där kunde han ta skogspromenader, åka ut på skidorna och pyssla med vardagsgöromål. Där hittade han hem.
Fem gånger varje dag kom hemtjänsten på besök.
– De är den här tidens änglar, de behöver man inte skicka efter från gud, säger Kjell Mickelsson med hänvisning till den gamla ryska Volgasången.
– De finns inom hemtjänsten, äldreomsorgen och inom sjukvården. Det är så fantastiskt hur de som blir sjuka blir omhändertagna och omskötta. Det är vår tids änglar.