Det hela tog fart en svart söndag i mars. Året var 1986, det hade hunnit bli den femtonde i månaden och Sverige var ännu i chock. Olof Palmes begravningskortege gick genom huvudstaden. Peter Sundström från Luleå var i stan och hörde pukorna längst fram i kortegen eka mellan huskropparna.
– De lät som hjärtslag. En mycket märklig känsla.
Han stod på Vasagatan utanför Centralen och läste flygbussarnas tidtabell i busskuren av glas. Det var dags åka hem igen. Vad han inte visste då var att den resan skulle bli starten på hela hans framtida liv.
Det stod dock still till en början. Ingen buss kom och han undrade hur turen ut till Arlanda skulle gå när en röst plötsligt hördes bakom honom som sa ”Hej Peter”.
Nu, 34 år senare, sitter de tillsammans i köket hemma i Svartöstan. Kärleken går inte att ta miste på. Anna Lundkvist hade direkt känt igen Peter där på busshållplatsen. Han brukade nämligen klippa sig på den salong i Luleå hon jobbade på.
– Han var en poppis kille. Snygg, ständigt i rörelse med en massa konstnärliga typer, framför allt tjejer, berättar Anna och ler brett.
Att Anna känt igen Peter gjorde honom lite förvånad. De två var ju så olika. Hon, en tuff tjej, läckert klädd och med en asymmetrisk frisyr i svart och rött var så långt från hans gäng.
– Jag hängde med folk i proggstil och växtfärgat, men så dök Anna upp och hon var ju så vacker!
I augusti det året blev de ett par men sedan följde tre år i olika städer på grund av studier och jobb. De sågs ungefär en gång i månaden, där emellan skrev de brev till varandra.
– Det är någonting väldigt fint i det där med brev. Man måste liksom anstränga sig lite, säger Peter.
– Brevskrivandet var härligt. Peter skickade ju dikter, teckningar och allt vad det var. Så romantiskt!
Så kom tiden då Peter tyckte det var dags att fria, men se det tyckte inte Anna.
– Jag fick nobben två gånger. Hon kände sig inte redo och jag hade inte bråttom. Men så en torsdag över korven och makaronerna sa hon ”Nu kan vi gifta oss!”.
Den åttonde september i år är det 30 år sedan de blev äkta makar. Deras liv har även förgyllts med två barn, Olof och Erik, vilka föddes med bara 16 månaders mellanrum.
– Jag har ju min neurosedynskada och undrade innan barnen kom hur sjutton det skulle gå. Men Anna är väldigt rationell och har gjort mig till en modigare person. När vår förstfödde kom gick hon rätt snabbt tillbaka till arbetet och då var det bara att lösa det hela.
Det blev hjälpmedel i form av allt från höj- och sänkbara barnstolar som pojkarna kunde ta sig krypande in i, till selar som Peter kunde hantera.
– Vi har varit väldigt tydliga med att vi är ett kärlekspar och att jag inte är hans assistent. Vi har sett till att göra allt vi vill, inte satt upp hinder utan mer sett möjligheterna, säger Anna.
– Min övertygelse är att allt går. Vissa saker tar bara längre tid, menar Peter.
Att de lyckats hålla kärleken vid liv säger de handlar om att de aldrig slutat se varandra, uppskatta varandra, ta i varandra och uppleva saker tillsammans.
– Det känns som om vi fortfarande tycker den andra är spännande och att vi tycker om att vara med varandra. Vi har skrattat och delat tankar från dag ett och älskar fortfarande att göra det, säger Anna.
– Just närheten till varandra är viktig och att vi är bra på att göra saker ihop, åka i väg och få ny inspiration. Glädjen är grunden till allt.