– Hur har det fungerat med boksamtalen i respektive grupp? Har ni några funderingar kring frågorna?
Svenskaläraren Eva Haraldsson sitter bakom katedern och ska avrunda dagens lektion med de blivande studenterna på naturprogrammet. I det här klassrummet har hon tittat ut över eleverna många gånger förr, men så här tyst brukade det inte vara.
25 personer syns i datorns chattråd, men alla stolar är tomma. Korridorerna i Kungsfågeln är tysta, i matsalen står stolarna uppställda på borden och på parkeringen finns plötsligt lediga platser.
– Det går ju bra, men det är en jättekonstigt situation som kräver mycket. Vi får planera om, alla kollegor har haft en plan som måste ändras, säger Haraldsson.
En våning ner visar Mattias Sundberg, lärare på livsmedelsprogrammet, vad det kan betyda i praktiken. I stället för att baka har han packat lådor med sylt, smör och andra ingredienser som ska skickas hem till adepterna. Under morgonen har de skickat in filmer på bullarna som rullats under dagens hemmalektion.
– När man kör hit vid 7.30 brukar bussarna stå på rad och ungdomar väller ut ... nu är det öde. Tomt överallt, inte en människa, konstaterar han.
Petter Hersinger är troligtvis dagens enda elev i gymnasiebyn, tillsammans med läraren Sture Andersson tar han igen nödvändig studietid i ett av få rum där lamporna lyser.
Han konstaterar att skolarbetet blir lidande när lektionerna sker hemifrån ("ingen har självdiciplin när man är 17 år") och det sociala livet likaså. Det enda som fått ett lyft är antalet "levels" i datorspelen.
– Jag får lite panik av att sitta hemma och inte prata med någon, det är ganska tråkigt. Jag är riktigt less och sover sjukt mycket, så fort skolan är slut lägger jag mig. Man kommer aldrig ut. Jag åker och handlar med familjen och det är typ höjdpunkten på veckan, så deppigt, säger Hersinger.
För den som vill se studenter rör det sig fortfarande ett fåtal på universitetsområdet, men även där är det ett märkbart lugn. Tystare än på 32 år faktiskt. Teknikens hus, som säkerställt en konstant ljudvolym på Porsön även mellan terminerna, har släckt ner lamporna, dragit ut sladdarna och låtit evighetsmaskiner vila.
Sedan i tisdags är det bara den välkända luftballongen som är aktiv i utställningshallen, trotjänare som pappersmaskinen och vattenkraftverket är tysta, något som sällan eller aldrig hänt tidigare. Allt arbete med att koppla ur de välkända attraktionerna har dokumenterats för att inget ska glömmas bort när de väl slås på igen eftersom ingen varit med om det tidigare.
Under en ofrivillig men välbehövlig paus i den publika verksamheten ska det som är slitet och trasigt åtgärdas. Samtidigt som nya utställningobjekt skapas.
– VI är hoppfulla, det är klart att vi tar varje tillfälle i akt att utveckla ännu mer och hitta på ännu roligare saker när vi kan öppna igen. Vi ska få tillbaka det sprudlande livet, säger David Broström, chef för pedagogiska verksamheten.
I verkstaden går utställningschefen David Dahlberg runt mellan pågående projekt, nya båtar tillverkas, hemliga upplevelser skapas.
– Allt ska vara i toppskick när vi öppnar igen, det är mycket som inte går att göra när det är fullt med barn i huset. Nu kan vi svetsa och slipa, säger han.
När dörrarna stängs till verkstaden återvänder lugnet där en ljudkuliss vanligt slår mot besökarna.
– Saker man inte tänkt på tidigare saknar man, filmer som brukar rulla med folk som pratar och muller från gruvan. I restaurangen saknar de till och med oljuden, de frågade efter kartongpressen, säger pedagogen Emma Videhult Lagerstedt.
– Det ska inte vara så här, det är lite sorgligt.
Snart kan också kastrullskramlet eka tomt när restaurangbesöken blir färre. Den här veckan har många lunchgäster uteblivit och försäljningen av matlådor räddar bara verksamheten till viss del. Samma sak gäller på stans finare krogar.
Hemmagastronomi gör mellan 200–250 matlådor per dag när restaurangstadens renommé ändras och blir en take away-stad. Sittningar med tre rätter, fördrink och vin till maten är ett minne blott.
– Det krävs några miljoner matlådor för att ta igen det tappet. Vi jobbar hårdare än någonsin och producerar mer mat än vi har gjort i hela våra liv – det håller oss flytande i den här situationen. Nu handlar det om att kunna rida ur stormen och vara kvar för att återuppta verksamheten när gästerna känner sig trygga i att gå på restaurang, säger Simon Laiti.
Stans krögare misstänker att antalet lunchgäster, som hittills varit relativt många, snart är i nivå med kvällsbesöken. För kockarna på Hemmagastronomi blir arbetspassen ändå långa i och med en ny efterfrågan och krav på nya idéer. Facit från kollegorna i södra Sverige levereras ständigt och ger ett försprång i väntan på smittans järngrepp.
– Vi kan gå ner och krypa, fortfarande ha jobb och behålla alla anställda, för att gemensamt smyga oss ur det här. Det är ett virus, det kommer gå över. Men just nu håller det på att döda en hel bransch, säger Simon Laiti.