Norrbotten ligger i topp när det gäller bröstcancervården – det visar statistik från Socialstyrelsen och Cancerfonden. Drygt 90 procent av de som får diagnosen överlever minst fem år.
– Vi har jättebra vård i länet. Vi har bra kontakt med sjuksköterskor i Norrbotten som håller oss uppdaterade, säger Anne Somppi, ordförande för Bröstcancerföreningen i Norrbotten.
Något som brister inom cancervården i länet är dock rehabiliteringen efter att behandlingarna är avslutade.
– När man är färdig med allting blir man väldigt ensam, när man ska komma i gång igen efter behandlingen. Då behöver man rehabilitering, säger hon.
Hon drabbades själv av bröstcancer för tolv år sedan – och då var efterrehabiliteringen obefintlig.
– Det fick jag lösa själv. Det var bara att börja tänka framåt, även fast orken inte var den samma längre.
Överläkaren och onkologen Nils-Olof Bengtsson har en likartad bild av efterrehabiliteringen.
– Den är rätt bedrövlig, säger han.
För två år sedan sjösattes ett nytt nationellt vårdprogram som ska utjämna skillnaderna i rehabilitering. I den ingår att varje patient ska få en rehabiliteringsplan.
– Vad jag vet så finns inget sådant. I Umeå där jag också jobbar finns de här resurserna, säger Bengtsson.
En del av problemet ligger i de stora avstånden i länet. Kuratorer och olika typer av specialterapeuter går att hitta i exempelvis Luleå, men är svårare att rekrytera i Kiruna eller Gällivare.
– Det är en glesbyggdfråga det här också.
Men efterrehabiliteringen blir bättre, även om det tar lång tid, menar Ines Nilsson, verksamhetschef för centrum för paramedicin och medicinsk dokumentation. Nu finns det exempelvis ett nätverk inom regionen som jobbar med rehabiliteringen.
– De paramedicinska grupperna jobbar med rehabilitering tillsammans nu. Dietister, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, kuratorer och logopeder. Men det tar sin tid.
Bröstcancer har länge varit en sjukdom som haft goda chanser till överlevnad, och därmed har också rehabiliteringen utvecklats. Till exempel att kuratorer och fysioterapeuter hjälper till med psykiska besvär och följdsjukdomar. Att efterrehabiliteringen inte är jämlik i landet ännu har flera förklaringar.
– Det är inte så många år man har pratat om det här, eftersom överlevnaden efter en cancerbehandling har blivit bättre och bättre. Därför börjar man nu inse att det behövs mer stöd. Förut har det varit mer kompenserande insatser, säger hon.